Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vad gjorde de med mormor och hennes syskon?

FAKTA

FILMEN
• Namn: "Walborgs ungar".
• Handlar om: Regissörens familj och hur medlemmar i den som barn placerades på Stretered och tvångssteriliserades.
• Längd: Cirka en timme.
• Regissör: Andja Arnebäck.
• Produktionsbolag: Mekanix.
• Producent: Erik Jeppsson.
• Fotograf: Sophia Olsson.
• Finansiering: Film i Väst, SVT, Svenska Filminstitutet och Levande Historia.
• Premiär: Våren 2008, kommer bland annat att visas i SVT.

REGISSÖREN

• Namn: Andja Arnebäck.
• Ålder: 36 år.
• Yrke: Filmare.
• Utbildad: På DI, i Stockholm, Biskops Arnö.
• Filmografi: "Minna 17 år", "Hämnaren", "Resa hem".
• Bor: Majorna, Göteborg.
• Familj: Sambo och son.
• Aktuell: Med dokumentären "Walborgs ungar".

När Andja Arnebäck såg sitt första barn på ultraljudet och tänkte på vilken tillfällighet det var att han hade blivit till, bestäm-de hon sig för att göra en film om sin familjs historia. Om sin mormor och hennes syskon och det faktum att den plats de råkade hamna på i syskonordningen avgjorde deras framtida öde.
– Det var en del hyschhysch om alltihop, när jag var liten, och en hel del förvirrande berättelser som liksom inte stämde. Nu ville jag ta reda på hur det egentligen låg till, berättar Andja Arnebäck.
Och så gav hon sig ut på en resa genom minnen, gamla foton, arkivmaterial, sjukjournaler och svensk historia.
Andja Arnebäcks mormors mor, Walborg Leontina, var en fattig, ensamstående fabriksarbeterska – dessutom uttagen i strejk – med många barn. Ett typiskt objekt för de tvångssteriliseringar som utfördes i Sverige med början under 1930-talet. Men i det här fallet tog man hand om barnen i stället.

De tre minsta, Majken, 4 år, Knut, 7, och Axel, 8, tvångsplacerades på Stretereds vårdhem utanför Göteborg. De två pojkarna tvångssteriliserades, tillsammans med ytterligare en bror, och den lilla flickan dog. Kvar hemma bodde resten av de totalt sju syskonen, däribland Andjas mormor Irma, som i stället tvingades till en hård tillvaro som sommarbarn.
– Men filmen kommer att fokusera mest på den ene brodern, Axel, som skrevs ut från hemmet 1945, 22 år gammal. Det var han som var argast, hatade det svenska samhället och såg sossarna som sin fiende, berättar Andja Arnebäck. Och minns hur Axel senare i livet brukade ryka ihop med folk och släkt i mormoderns kolonistuga och stå och skrika ”jävla folkhemsfascister”, eller hur han sparkade på tv:n när Tage Erlander visade sig på skärmen. Medan Knut däremot alltid var glad, packade upp sin bibel och tamburin ur portföljen, spelade och sjöng.

Hon berättar
ett antal både sorgliga och roliga historier ur     Axels liv – hur han cyklade till Schweiz för att sätta in pengar på banken, hur han aldrig brukade elektricitet och satt och läste i gatlampans sken, och hur han vägrade söka läkarhjälp när han till slut blev för gammal för att bo hemma – och man förstår att resultatet inte enbart kommer att bli tungt.
– Nej, det är viktigt att en så här svår film också blir underhållande och inte för torr. Det tror jag att jag kommer att lyckas med, dels genom att ha med mina egna funderingar och genom de olika metoder jag använder för att gestalta historien. Dockskåpet, som vi använder för att gestalta Axels olika hem, till exempel, tillför en lekfull och naivistisk ton.

Andra metoder som används är intervjuer, stillbilder, animeringar, arkivmaterial från olika håll och ljudband från Stretered. Anja visar utdrag ur gamla sjukjournaler där diagnoser som klumpig, slö, sexuellt opålitlig och imbecill används i parti och minut; klassdiskriminerande IQ-tester; och så det enda beviset på att Axel faktiskt blev steriliserad – en handskriven, kladdig, anteckning.
– Han fanns inte ens med i den officiella statistiken, säger Andja Arnebäck, som efter att ha fått insyn i den svenska mentalvårdens förflutna nu vill fortsätta att utforska den, fast i nutid. På önskelistan står att producera en spelfilm om unga tjejer som tvångsomhändertas i dag.

Men först ska filmen
om Walborgs ungar klippas klart – ett inte så litet arbete med tanke på digert material, komplicerade historier, spännande utvikningar, stor ilska och – inte minst – personliga känslor.
– Jag har i alla fall inte så mycket släkt att ta hänsyn till. De blev ju inte så många…, säger Andja Arnebäck.
2006 dog de bägge bröderna Knut och Axel. Andja fick ”ärva” Axels grav – ett träkors och en grushög – och Knuts portfölj med bibeln och tamburinen.
– Att Axel, som tidigare hade tagit avstånd från sin släkt, genom den kontakt han och jag fick på något sätt försonades också med resten av släkten, är den största vinsten med det här projektet, säger hon.
Och tillägger, med ironi:
– Och så känner jag mig mer svensk efter denna resa. Jag har hittat mina rötter – på ”idiotanstalten”.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!