Strindbergs Fröken Julie i riktig herrgårdsmiljö – det låter som ett bra koncept för sommarteater. Fast när Teater Tofta Herrgård bjuder till premiär visar det sig att scenen finns i ett gammalt spannmålsmagasin med stallet som närmaste granne. Herrgården ligger längre uppi backen, utom synhåll. Kanske lika bra det: det är ned i dyngan vi ska de närmaste två timmarna: till könskampens, klasstridernas och den mänskliga förnedringens träck.
Teater Tofta Herrgård är Göran Parkruds och Susanna Helldéns projekt. Tillsammans med unga regissören Sara Estling har Parkrud, till vardagsskådespelare vid Borås Stads-teater, och Susanna Helldén, nyutexaminerad från Scen-
skolan i Göteborg, startat denna sommarteater utanför Tjuvkil i Bohuslän.Och pjäsvalet är djärvt, inte bara för att Strindberg stryker alla förväntningar om gemytlig sommarkomedi mothårs, utan också för att
Parkrud och Helldén är ett par i det civila och här, som Jean och Fröken Julie, tvingas demonstrera allt de vet om begärets och hatets och skammens mekanismer i ansiktet på varandra.
Tufft – och om det är i kraft av den nära relationen eller trots den som det blixtrar om föreställningen låter jag vara osagt.
Här har vi i alla fall en dräng som visserligen är lika förfinad som brutal, men vars streber-egenskaper aldrig förlöjligas. Han är den starkare, ja, men tittar vi noga efter så ser vi hur plebejiskt han håller vinglaset när Fröken Julie inte ser på. Etiketten är påklistrad men sitter ändå ganska stadigt, och Parkrud gör sin Jean rak i ryggen hela vägen fram till dess att greven ringer – då kröker han sig i givakt.
Susanna Helldén har tagit fasta på Strindbergs invecklade, men historiskt viktiga bakgrundsteckning av Fröken Julie: det är en herrgårdsfröken som inte tillåtits vara riktig fröken utan, av en emanciperad mamma, uppfostrats till pojkflicka. Med andra ord: Strindbergs Fröken Julie är elegant, bitchig, smått manhaftig, men ack så skör när hennes värld rasar samman. Så går det när man mixtrar med könsrollerna, antyder Strindberg, och även om det är politiskt inkorrekt i dag så är det en oundgänglig nyckel till dramat.
Ensemblen kompletteras av Adriana Savin som med varje entrébekräftar Strindbergs gamla hemlighet: att köksan Kristin är den egentliga hjälten i historien. Hon är tjejen som vet sin plats, men ändå vet sitt värde; utan Jeans illusioner, men med hans klassbestämda kunskap. Savin behöver inte stå med händerna i sidorna för att uttrycka sunt bondförnuft och kvinnlig styrka. Allt det finns redan i språk och tonfall och blick och hållning.
Månaden ut kan man se Fröken Julie på Tofta Herrgård – sen blir det till att vänta till nästa sommar för ny herrgårdsteater i spannmålsmagasinet.
Kristjan Saag