Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Unity Dow

Unity Dow
När Unity Dow blev första kvinna någonsin i Botswanas högsta domstol fick hon plötsligt tid att skriva och hon känner igen sitt land i böckerna om Damernas Detektivbyrå.
Unity Dow har tagit ett långt kliv från sin barndoms by på den botswanska landsbygden utan vare sig el eller rinnande vatten.
Då, 1959, var landet fortfarande en brittisk koloni. Stort som Frankrike, utan några städer och med bara tolv kilometer asfalterade vägar.
– När vi blev självständiga 1966 fick vi hitta på en plats till huvudstaden.
”Här är en bra plats för här finns en flod”, sa man och så hamnade staden där den är nu.
När hon gick ut gymnasiet hade Botswanas diamantfyndigheter upptäckts och landets ekonomi förbättrats. Universitetsutbildning var nu gratis och ett självklart val för de som hade tillräckligt bra betyg.
– Min engelsklärare  tyckte jag skulle välja juridiken. Jag har aldrig ångrat det valet.

Inte så konstigt för Unity Dow har genomfört mer än de flesta i sitt yrkesliv. Hon har tvingat fram förändringar i Botswanas lagar för att förbättra ställningen för kvinnor och barn. Hon blev första kvinna någonsin i Botswanas högsta domstol.
– Ja, jag har haft ett välsignat liv. Att jag föddes just in i min familj och i mitt land. Afrikanska familjer har en väldigt stor sammanhållning, men jag tror min egen familj är tajtare än de flesta.
Du säger att du hade tur som föddes i Botswana. Hur är ditt land?
– Det är en bra plats att leva. Jag klagar på det, jag kritiserar det, men det betyder inte att jag hatar mitt land. Det är så man gör i en demokrati. 
Förra året jobbade Unity Dow på Columbia University i New York i fyra månader.
– Men jag skulle aldrig kunna bo i New York. Jag behöver ytor omkring mig, jag behöver se träd.
Du var en extremt framgångsrik jurist. Vad fick dig att dessutom börja skriva skönlitteratur?
– Att vara advokat är ett kaotiskt yrke. Jag visste aldrig när jag kunde vara ledig. Men när jag utsågs till domare i högsta domstolen förändrades mitt liv radikalt. Plötsligt var det tyst omkring mig. Mina mål kom i ordnade mappar och jag visste ett halvår i förväg vilka mål som skulle komma upp. Jag hade ett kontor, medarbetare. Och jag hade tid.
– Men att vara domare är också ensamt. Plötsligt kunde jag inte gå ut och dansa. För den jag dansade med var kanske vittne i en kommande rättegång! Jag fick begränsa mitt liv.
– Jag jobbade med kvinnofrågor innan och skrev en massa rapporter som ingen läste. I romanerna kunde jag förpacka kunskaper och erfarenhet så de nådde fram till folk. Min första bok kom 2001 när aidsepidemin var som värst så det var  omöjligt att inte komma in på det. Det blev en sorgsen bok. Min andra, som jag tycker är min bästa handlar om kulturkrockar.
Vad lär jag mig om Botswana genom dina romaner?
– Du får grundläggande bitar av landet. En känsla av vad landet är, även om du inte får hela bilden.
Är botswanier ett läsande folk?
– Nja. Folk läser väldigt mycket tidningar och tidskrifter, men böcker är fortfarande dyra. Och för många är bibliotek till för skolbarn och inte ett ställe dit vuxna går.
Dessutom använder botswanier sin tid på ett annat sätt än i västvärlden.
– Här läser folk på bussar och i väntrum. Hemma använder folk den tiden till att prata med varandra. Jag hade en god vän som gifte sig med en tysk. Hon blev helt chockad när en vän sa: ”jag hinner inte komma för jag håller på att läsa”. Hon kunde inte förstå hur någon kunde välja böcker framför vänner!
– Botswanier är vänliga människor. Pratar mycket, särskilt kvinnor. Tycker om att ha kul.
 Den bild svenskar har av Botswana har de oftast fått av böckerna om Damernas Detektivbyrå. Vad tycker du om deras bild av Botswana?
– De ger en mjuk och vänlig bild av landet. Ett land där knappt något händer. Brotten är så minimala att de knappt är brott. Men i böckerna läser jag också om den skola jag gick i och byn där jag levde. Ja, jag känner igen mig.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!