Trifa Shakely

"Där inne bor kvinnor utan frihet att röra sig"

Det finns kvinnor som inte kan röra sig ute i staden.
Foto: Lennart Rehnman

Jag tar spårvagnen runtom Göteborg, genom fönstret susar staden förbi. Det finns skyltade byggnader överallt, advokat­byråer, mataffärer och skomakare. Och så finns det anonyma lokaler utan synliga skyltar.

Jag vet var de ligger. Några av dem passerar jag dagligen. Där inne bor kvinnor utan frihet att röra sig i den friska vårluften. Inte för att de har begått något brott och avtjänar sitt straff, inte heller för att de utgör en fara för allmänheten. Utan för att de är hotade, rädda och tvingas gömma sig undan våldsamma förövare. Förövare som till skillnad från ­kvinnorna i de mörklagda lokalerna är fria att röra sig på stadens gator. Om dessa lokaler hade haft en skylt skulle det stå kvinnojour på deras dörr.

Dessa kvinnors livsvillkor saknas i samtalet om kvinnors rättigheter i Sverige i dag. Istället pratas det om rätten att lägga tid och pengar på skönhetsprodukter, om träning och vilka amerikanska tv-serier och popartister som det är rätt eller fel att dyrka om man kallar sig feminist.


För ett par år sen handlade det om skilsmässan som en hyllning till kvinnors frigörelse. Men man glömde bort att nämna en liten, men viktig detalj: Frihet undan äktenskapets bojor – ja – men inte för alla kvinnor. För dem med tillfälligt uppehålls­tillstånd, de som lever i skuggan av den så kallade "tvåårs­regeln", innebär skilsmässan att de blir av med sitt uppehållstillstånd och tvångs­utvisas, till ett liv bestående av hot, våld och många gånger säkert död. Regler som också möjliggör för för­övare att upprepade gånger ta hit kvinnor från världens alla hörn, misshandla, och skicka tillbaka dem innan relationen har "fyllt" två år. En process som har stöd i svensk lag och som i högsta grad är ett problem som rör svensk jämställdhetspolitik.

När samtalet enbart kretsar runt några individers rätt till lyx och deras definition av frihet och lycka, ritas det upp en värld där kvinnors liv inte längre kantas av våld och hot. Ett samhälle där rasism inte innebär den stora skillnaden mellan liv och död. Sanningen är att det är få kvinnor som lever i den utopiska världen.


Det finns ett bortglömt ord som är en grundpelare i den feministiska rörelsen, nämligen solidaritet. För rätten till ett liv utan våld, där ens grundläggande behov tillgodoses, borde gälla alla kvinnor som bor inom landets gränser. Också de som är gravida och bor utanför Ica som nekas att föda på sjukhus på grund av skillnaden i legal status, de vars mensperioder innebär outhärdliga smärtor på grund av tvångsomskärelse och de som sitter frihetsberövade i en anonym, mörk lokal ute bland andra byggnader.

Dessa kvinnor har kommit att förbli osynliggjorda av sina namngivna och kända vänner. Precis som i de oskyltade lokalerna de tvingas gömma sig i.