FÅGELSKÅDNING
Just nu pågår en gigantisk rörelse genom vårt land. Den inleddes redan i juni och kommer att fortsätta ännu ett tag. Det handlar om flera hundra miljoner individer som ska lämna landet innan vintern.
Förflyttningen fortgår allestädes - ilar fram genom skog och mark, över fält och vatten, samlar ihop sig till starka strömmar utmed kuster och gynnsamma passager, och riktigt kokar på avsmalnande platser i landskapet. Där kan man få uppleva naturens överdåd i fyra- fem- och sexsiffriga belopp av allehanda finkar, starar, duvor, vadare, tranor och gäss, hökar och vråkar och många fler. Var och en av dem fogande sin unika nyans till naturens mångskimrande fresk.
Även nattetid kan denna rörelse bevittnas - efter en månskenspromenad antecknades följande:
Jag hörde inte stjärnbilderna stampa i sina spiltor
men månen var lös och lös så det dånade, medan draconiderna
meteoritade sina streck tvärs över stjärnkartan.
Några gäss hördes passera, småpratande högt uppe i mörkret
och en rödvingetrast, tänk att flyga så genom natten
med det månbelysta landskapet nedanför.
I hösten finns rörelse men också ro, som här i en tidig morgon-tavla: Talgoxens pigga, syrligt klara si-sy, si-sy landar så enkelt och vackert i det daggigt gråmulna stillaståendet. Inte den filande vårvisan, detta är ett annat av mesens fina små läten, lågmält och kristallklart som när man visslar ytterst försiktigt med tungspetsen mot gommen.
Det skriver ett mystiskt tecken i luften, som liksom förklarar dess friskhet och det våta gräset, och man kan riktigt känna hur mycket liv som finns i hösten, men på ett annat sätt, i förmultningen, i markernas inandning. I skogskanten sprätter en koltrast i de vissnande löven, men bryter upp när han ser mig, milt protesterande, och flyr bort mellan träden som ett svart kors mot den asketiskt bruna lövmattan. Blir till ett dunkelt lysande emblem för förgängelsens årstid.
Eller som i denna soliga tablå: Hela sommaren har fågelbärsträdets lövskrud effektfullt vakat över allt av fågelliv som kan ha försiggått i dess salar. Nu vartefter lövverkets livsbåge dalar, glesnar kronan och gläntar på sina hemliga gömmor, titta här bara, och här.
Här till exempel sitter en skata och chillar en stund i sin tillfälliga solljuskupol, med kroppen vilande mot grenen och de sagolikt snövita bröstdunen som en spets-sky framför sig, hon är en dunboll med den svarta stjärten hängande lojt, får mig att tänka på en tonåring i en saccosäck. Krixkraxar lite kort som för att tala om för sig själv att det är här jag är, här är skönt att vara, kanske till och med perfekt. En evig höstsekund som varar i sisådär några minuter av ett liv.
Hon sluter ögonen en smula och scenen känns så självklar, som om detta är den viktigaste skatgrenen i hela universum, den som alla skator suttit på i alla tider. Men plötsligt kliar det under vingen, benen växer ut, hon sträcker upp, krumbuktar och kringlar sig för att komma åt. I det sprakande gröngyllene fågelbärspalatset, med brittsommarljuset silande och spelande, slänger hösten in några svarta och vita penseldrag, bara för att liksom förtydliga att livet pågår, att det är fantastiskt, att det är så det är.
