Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Träffsäker fars

lumparmat. Klas Granat (Per Umaerus) och C-G Gyllenstråle (Harald Treutiger) samtalar och äter försvarets konserverade bullar.. Foto: MÄRTA UMAERUS<br>Klas Granat, förklädd till yogainstruktören Hari Solstånd (Per Umaerus).. Foto: MÄRTA UMAERUSFoto: Märta Umaerus

Malin Lindroth tycker att "Sköna skjut i skärgården" är mer än en standardfars.

Trots den skruvade intrigen utgör pjäsen ett debattinlägg kring militariseringen i Göteborgs övärld.

FOLKLUSTSPEL

Manus: Per Umaerus och Henrik Wallgren.

Regi: Tove Wiréen.

Medverkande: Harald Treutiger, Åsa Gustafsson, Henrik Wallgren, Per Umaerus, Tove Wiréen, Martina Jakobsson, Petter Eriksson, Fanny Umaerus.

Entré: 180 kronor plus förköp.

Till och med 27 juli.

Brännö Varv.

Inget ont om kostymteater, buskis eller klassiker. Så här års kan det ändå kännas som om det börjar bli dags att hoppa över de största teatereventen och se en annan sorts teater. Om man längtar efter kritiskt bett men inte är så noga med storsatsande succéuppsättningar och påkostad scenografi. Om man känner för att skratta, med inte vill betala över fyrahundra för att göra det, vad ser man? Nyskriven fars på Brännö är mitt tips.

Spelplatsen är Brännö varv, en plats som har mycket lite gemensamt med de slottsträdgårdar och utomhusarenor där sommarteater så ofta spelas. Här finns ingen försäljning av vitt vin och T-shirtar. Inga turistbussar kring entrén. Däremot en stämning, som känns just så avspänd och hemma-hos-trevlig som den aldrig blir på Det stora teatereventet. När bandet i sjömanskostymer gjort entré, och Åsa Gustafsson som fårfarmaren Maja, kommit efter iklädd stövlat, huckle och med rör för spermadonation i handen, tjötande med Henrik Wallgrens Lasse Wahlquist "ska han inte ändå bidra?" - står det klart att den avspända känslan inte bara finns på spelplatsen utan i hela uppsättningen.

Pjäsen som är skriven av Henrik Wallgren och Per Umaerus har allt som brukar finnas i ett folklustspel. Förvecklingar och sexskämt. Kärlek med förhinder. Musik att klappa med i. Ändå blir "Sköna skjut i skärgården" något mer än en standardfars.

Umaerus och Wallgren har skrivit en pjäs, som utöver att underhålla också är en kritik av militärens ökade närvaro i södra skärgården. För bara några år sedan begränsades militärens rätt att övningsskjuta på Brännö till 20 dagar om året. I dag, när skarpa skott viner i luften 150 dagar om året blir "Sköna skjut i skärgården" en välkommen protest, på en gång fars, lokalrevy och debattinlägg.

Intrigen är skruvad och buskis-rolig: Militären vill provskjuta ett nytt vapen på Galterö och Kapten Granat, spelad av Umaerus, luftlandsätts på ön för att infiltrera de kritiska brännöborna. Förklädd till yogalärare är tanken att kaptenen ska få ö-borna att mjukna men i stället hittar han kärleken i Maja och hamnar på ny kurs. Tempot är högt och missförstånden många. Innan alla till slut blir vänner och förenas i barfotasång har minst två barn hunnit avlas, en försvunnen far kommit till rätta, och stora mängder fönsterputs lämnat hembränningsapparaten.

Som så många folklustspel bygger pjäsen på en föreställningsvärld som andas 1940-50-tal och ett persongalleri, som skulle kunna vara hämtat ur en pilsnerfilm. I ett annat sammanhang hade jag säkert suckat över manshatarkvinnor, snuskgubbar och pimpinetta fröknar som borde ha gått i graven för länge sedan men här finns en ton och ett tilltal som gör att det slitna sällan blir ett problem. Harald Treutiger, som brigadgeneralmajor CG Gyllenstråle är suverän på att skicka i väg repliker med tajmning och precision. Tove Wiréen gör manshatarkvinnan Kicki Redo med en varm sorts ironi. Martina Jakobsson hittar giftet i Fröken Cocos repliker. Gemensamt för alla är tonen som på en gång är hjärtlig och ironisk. Med hjälp av den och med musiken, som sätter stämningar och syr ihop scenerna fylls dammiga buskiskonventioner med liv.

Skådespeleriet präglas av lek och prestigelöshet. När Åsa Gustafssons sympatiska Maja ror i väg i en sorts balja tillsammans med Umaerus falska yogalärare i en scen där hångel, kontraktsskrivning och spermadonation blandas samman på halsbrytande vis, tänker jag att detta är lite som Klassens timme för vuxna - i ordets bästa bemärkelse. Ni minns hur det var? Hur drastiska vi kunde bli? Hur kul det var att se kompisar ta ut svängarna? Den sortens teater kan ju passa väldigt bra en fin kväll i juli när teaterhusen står låsta i stan.