Jaha. Hur ska jag som manlig kritiker förhålla mig till en teaterföreställning vars enda idé är att visa upp ett kvinnligt kollektiv? Detta för att leda i bevis att kvinnliga kollektiv betraktas på ett annat sätt än manliga kollektiv. Det spelar ingen roll vad de gör, de kommer ändå i första hand att betraktas som kvinnor.
Det faktum att Crime scenes redan i förväg har fastställt vad som här ska bevisas är föreställningens problem, inte som könspolitisk tes utan som scenisk gestaltning. Om det ändå inte spelar någon roll vad man gör, kan man i princip hitta på vad som helst, om bra eller dåligt eller halvdant är ovidkommande.
Så här får vi se Carina Boberg, Marie Delleskog, Lisa Lindgren, Viktoria Olmarker och Caroline Söderström ta brottartag, hoppa hopprep, proppa munnarna fulla med apelsinklyftor, spela amatörmässig rockmusik, göra juckande kroppsövningar, dansa och sitta knäpptysta i tio minuter.
Vi får dessutom höra Caroline Söderström läsa högt ur en artikel om Madonna samt hela kvintetten växelvis föredra den text om "könade" individer och kollektiv som dessförinnan delats ut till publiken, varvid salongen fylls av ett kollektivt prasslande, av allt döma samkönat.
Jag är medveten om att min blick är manlig, men hur gärna jag än vill kan jag inte tycka annat att det här är en långtråkig och likgiltig förställning, fylld av tomma och tama provokationer som inte blir mera utmanande för att de upprepas.
Det mest positiva som kan sägas om föreställningen är att den inte är fullt så outhärdlig som den skulle ha blivit med fem manliga skådespelare. Till skillnad från Carolina Frände och Nadja Hjorton har jag egna erfarenheter av manliga kollektiv, som jag under perioder tvångsmässigt har anslutits till. Ser jag tre män i en klunga går jag numera över till andra sidan av gatan.
Men jag tvivlar på att det är särskilt meningsfullt att diskutera könsmaktsordningen utifrån så små kollektiv som enkönade grupper. I så fall skulle jag med min motvilja mot mansgrupper komma alldeles för lätt undan.
Det är själva könstillhörigheten som är den kollektiva kategorin, till vilken varje individ, man som kvinna, har att förhålla sig. Att ställa upp fem kvinnliga skådespelare på en scen för att i halvannan timme låtsas agera som en enhet bevisar egentligen ingenting. Inte ens om alla hade klätt ut sig till män.
I synnerhet som de nöjer sig med att snitta upp ett antal apelsiner och inte hela manssläktet.
