Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Systerskapet är normen i "Norma"

Emsemblen med Katarina Karnéus i mitten. Foto: MATS BÄCKER
Ida Falk Winland som Adalgisa och Tomas Lind som Pollione. Foto: MATS BÄCKER
Foto: MATS BÄCKER
Foto: MATS BACKER / @MATS BÄCKER

Systerskapet spelar roll i Bellinis belcantoopera "Norma".

Loretto Villalobos ser en musikaliskt övertygande, men sceniskt sparsmakad föreställning.

RECENSION | OPERA. I programbladet till Bellinis "Norma" har Göteborgsoperan satt "En härskarinna lika kärv som och skön som månen" som slogan. Om jag hade fått formulera den frasen hade jag i stället skrivit "sisters before misters" (eller det mer ekivoka ”chicks before dicks”) och tryckt upp det på en t-shirt. För även om druidprästinnan Norma och hennes yngre rival Adalgisa inte gör något annat än att prata om den man de båda älskar så är det ett perfekt exempel på kvinnlig kraft och systerlig solidaritet. Inte direkt Bechdelgodkänt, men det testet har å andra sidan sina brister.

 

LÄS MER – Loretto Villalobos är ny skribent på Expressen Kultur

 

I Stéphane Braunschweigs iscensättning, tidigare uppsatt på Théâtre des Champs-Elysées, förläggs dramat till en obestämd modern tid. Männen har kostym och revolvrar, kvinnorna blå draperade klänningar och naturmagin antyds endast med det högtidliga frambringandet av en glaskupa med ett bonsaiträd. 

Löjeväckande stiliserat

De scenografiska lösningarna är sparsamma men likväl effektiva. Först en underjordisk betongbunker dit månskenet endast når genom takgallren, sedan bryts den gråa färgskalan med en röd accent och en säng i vilken barnen förskräckt ligger med täcket uppdraget till näsorna. Om själva scenlösningen är sparsam på gränsen till torftig är personregin dämpad men ändå väl tillämpad. Körens koreografi med knutna nävar och en och annan piruett med klänningarna är undantaget och i sitt sammanhang löjeväckande stiliserat. Annars låter Braunschweig sin gråa bunker färgläggas av Katarina Karnéus och Ida Falk Winlands hela röstpalett.

Karnéus bär titelrollen med pondus samtidigt som sårbarheten går att skymta i blicken. Melankolin i hennes röstinterpretation får den välkända arian Casta Diva att låta som en sorgesång i stället för en bön. Ida Falk Winlands djupa och fylliga sopran i rollen som Adalgisa kontrasterar och kompletterar men aldrig att den konkurrerar. Sopranernas duell? Nej, i linje med den systerliga solidariteten bildar deras röster snarare en sällsam helhet. 

Gripande upplösning

Upplösningen med Normas hjärtslitande vädjan om förlåtelse är gripande och Anders Lorentzon låter Orovesos förbarma sig över barnen som en mer funktionell Wotangestalt. Tenorrollen Pollione hamnar ofta i skymundan i Norma, och även Tomas Lind får nog svälja att det här var kvinnornas afton.  

Dirigenten Giancarlo Andretta som är något av en expert inom bel canto-repertoaren leder Göteborgsoperans orkester med stark insikt om rösternas företräde, restriktivt och kongenialt. 

På det hela taget är "Norma" på Göteborgsoperan en föreställning för musikälskaren mer än för den som är ute efter en spektakulär scenupplevelse.  

 

 

Opera

NORMA

Av Vicenzo Bellini

Libretto Felice Romani efter Alexandre Soumets drama

Dirigent Giancarlo Andretta

Regi och scenografi Stéphane Braunschweig

Göteborgsoperan

Speltid 3.15 t.

 

Loretto Villalobos är teater- och operakritiker på Expressens kultursida.

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej ser "Phantom of the opera" på Göteborgsoperan