Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Synden blir rikligt belönad – på operan

Ur "Gianni Schicchi": Daniel Ralphsson.Foto: Mats Bäcker
Ur "Gianni Schicchi". Jung Soo Yun och Anna Johansson.Foto: Mats Bäcker
Ur "De sju dödssynderna". Sara Suneson och Edda Magnason.Foto: Mats Bäcker
Ur "De sju dödssynderna", Jonathan Sikell, Lina Räftegård, Edda Magnason and Sara Suneson.Foto: Mats Bäcker
Ur "De sju dödssynderna". Jonathan Sikell, Lina Räftegård, Edda Magnason and Sara Suneson.Foto: Mats Bäcker
Åke Zetterström som Gianni Schicchi.Foto: Mats Bäcker

Göteborgsoperan sammanför Puccini med Weill på temat dödssynder.

Lars Sjöberg ser Edda Magnason och Åke Zetterström fängsla publiken.

RECENSION | OPERA. När jag hör två yngre damer på bänken bakom studera programhäftet utan att överhuvudtaget nämna Weill, Brecht, Puccini eller Dante förbryllas jag. Det enda som tycks ha fastnat är att det skall framföras ett spel i två akter som tycks handla om dödssynder och ha något gemensamt i persongalleri och scenografi.

Vad de senare fått vara med om framgick aldrig i applådåskorna. De hade säkert haft en mycket trevlig kväll. Även kritiker skall kanske pröva på den förutsättningslösa oskulden nästa gång.

Säsongens höjdpunkt

Göteborgsoperan svarade för säsongens höjdpunkt för två år sedan när David Radok lät dörrarna i Béla Bartóks ”Blåskäggs borg” leda till Arnold Schönbergs ”Erwartung”. 

En liknande transformation försöker han sig på nu, när de sju dödssynderna i Kurt Weills och Bertold Brechts balettkantat efter paus får återspeglas i all den girighet, avund, vrede och hopp om frosseri som spelas upp i Puccinis ”Gianni Schicchi”. 

 

LÄS MER – Lars Sjöberg ser operan "Höstsonaten" i Helsingfors

 

Först möter vi dubbelnaturen Anna som förmanad av sin fromma  familj i Louisiana företar sin moraliserande roadmovie kors och tvärs över USA. Hennes föresatser är de bästa, och efter sju svåra år kan hon äntligen dra sig tillbaka till sitt dockskåp till drömhus i Louisiana. Men karriären har kostat på. 

Tänk Lotte Lenya

Jag tror Radok gör rätt som låter ”Anna 1” ta över ”Anna 2:s” resignerade slutreplik – hon har offrats på vägen. Edda Magnason var kanske en något premiärdiskret Anna men hon har musikalitet, scenisk karisma och tydlig tysk diktion nog för att kunna blåsa på med fler kursiveringar, understrykningar och citationstecken i bästa Brechtanda. Tänk Lotte Lenya och Ulla Sjöblom. 

Anna 2, Sara Suneson, har inte mycket att säga men desto mer dansa. I Annas präktiga familj fäste man sig särskilt vid basen Sami Yousri som mamman och när han sedan återkom som Puccinis bisarre doktor Spineloccio fick man bara ge sig.

Det kan inte hjälpas: Weills svängiga danser och charmiga kabarétonfall hamnade ändå i bakvatten, när familjen Donato efter paus intog dockskåpet och med hulkande krokodiltårar samlades för att rädda arvet efter salig Buoso från klostrets klor. 

Som Martin Ljung

In kommer som räddande ängel Gianni Schicchi, skojaren, i förbigående nämnd i Dantes "Inferno" men odödliggjord av Puccini. Och med garanterat evigt liv i Åke Zetterströms ormande gestalt! Den röst med vilken han kryddar sin framställning av Buoso Donato på sitt yttersta torde också höra till det sinnessvagaste vi upplevt på den här sidan av Martin Ljung. Och det är inte bara svartsynt komed i att skratta åt i sann skadeglädje, det är smärtsamt vackert, också!

Men litet gnagande är ändå sensmoralen. Varför kommer bedragaren Gianni Schicchi till helvetet och hans uppdragsgivare, gangsterfamiljen Donato, går fri med alla dödssynder intakta? Själv kommer han med ett litet tillägg i epilogen, men det emanerar inte från Dante. Han hade kanske haft  intern information. Eller fått det hela om bakfoten.

 

 

Opera

DE SJU DÖDSSYNDERNA

Av Kurt Weill och Bertolt Brecht

 

GIANNI SCHICCHI

Av Giacomo Puccini

Regi David Radok

Dirigent Antony Hermus 

Speltid 2.15 t.

Lars Sjöberg är kritiker på Expressens kultursida.