Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Stenen som ersatte sillen

GT-kulturens sommarserie handlar om sten i Bohuslän ur alla tänkbara aspekter. I dag: Ellen Mattson om gatstenens plats i Bohusläns historia.
När sillen försvann kom stenen. Så kan man enkelt uttrycka ett av skreden i den bohuslänska ekonomin. Runt 1809 tog den sista stora sillperioden slut och därmed behövdes nya sätt att tjäna pengar. Stenen blev svaret, den nya industriepoken krävde material till vägar, broar och kanaler och det fattiga Bohuslän hade sten i överflöd. År 1842 startades den första stenindustrin på Bohus Malmön och därmed inleddes en epok som kom att vara en god bit in på 1900-talet. Tiotusentals människor arbetade med stenhuggeri och i deras spår förändrades inte bara själva landskapet utan också samhällets struktur. Stenhuggarna var politiskt radikala, de startade fackföreningar och byggde Folkets hus. Dessutom tycks de ha föredragit kortspel och dans framför kyrkbesök, något som möjligen kan ha slagit en kil in i det schartauanska Bohuslän.

Graniten är spröd, den låter sig klyvas i raka snitt. I en film från Rixö stenbrott 1928 kan man se en äldre stenhuggare i slokhatt pyssla med sina kilar och sin slägga – och plötsligt klyvs det stora blocket fint och prydligt i två. Samtidigt är graniten närmast outslitlig (vilket inte kan sägas om den billigare asfalten som ersatte den som vägbeläggning). Från Bohuslän exporterades gatsten till England, Tyskland, Danmark, Belgien och Argentina, 1929 kulminerade exporten, sedan kom nedgången tack vare depressionen, kriget och konkurrensen från nya material. Men än i dag finns det stenhuggare i Bohuslän.
I Kjell Anderssons och Folke Johanssons dokumentär ”Skärvor från en svunnen tid” möter man dem som var med på tret-tiotalet och som kan berätta om stenhuggerikulturen, om arbetssångerna och tangodansandet och om glädjen i att hugga tusen knott (gat-sten) om dagen. Men också om pokermissbruket och superiet, om silikosen som kom när man började arbeta inomhus och nerv- och hörselskadorna som följde med de nya brytningsmetoderna. Att hugga sten var alltid hårt, oavsett metod.
Och landskapet höggs sönder bit för bit. Vid Stångehuvud i Lysekil har man ett tydligt åskådningsexempel på industri kontra natur, tack vare Calla Curman som 1916–
20 köpte in det som då fanns kvar av det unika granitlandskapet för att rädda det från exploatering. Den så klart synliga gränsen mellan brott och orörd häll på Stångehuvud markerar också en sorts paradigmskifte – i och med badkulturens uppkomst fick stenlandskapet ett värde utöver det rent materiella. Calla Curmans make var den berömde läkaren Carl Curman som etablerade Lysekil som badort och ordinerade saltvatten både invärtes och utvärtes till sina patienter. Bad är hälsa! Landskapet fick långsamt en ny innebörd – nu blev det upplevelse, friskvård och rekreation. Skönheten i det karga blev också en viktig beståndsdel. Vi närmar oss nutidens syn på naturen.

När stenindustrin gick ner tog badlivet över – så kan man förenklat formulera nästa stora ekonomiska skred i Bohuslän, det som inleder den period vi fortfarande befinner oss i. Men stenen härskar än, fast nu snarast till förfång för lokalbefolkningen. Det absurt höga priset på det bohuslänska urberget håller långsamt på att utarma kustsamhällena som blir sommarland för välbeställda stadsbor. Vintertid faller mörkret allt tätare över kusten.

Ellen Mattson
kulturen@gt.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!