Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sliten historia växer till en bok om vänskap

Befriande svartsynt och rolig, tycker Malin Lindroth om Henrik Wallgrens romandebut. Foto: PER WISSINGFoto: Per Wissing

En sliten historia växer till en bok om vänskap.

Malin Lindroth blir upplivad av Henrik Wallgrens romandebut.

ROMAN

HENRIK WALLGREN | Mannen under bron | Lindelöws förlag

 

Det saknas inte romaner om män som ger sig ut på vägarna, i jakt på en diffus idé om friheten. Snusmumrikar, beatniks och tågluffare som rullar hatt, super, knarkar och träffar kvinnor som kränger av sig linnet - i dessa romaner bär kvinnor nästan alltid linnen - i de mest otippade sammanhang medan fruar, barn och Mumintroll troget väntar där hemma.

Tål denna slitna historia verkligen att vevas ett varv till? Jo, faktiskt. När Henrik Wallgren romandebuterar med "Mannen under bron" gör han det med en historia, som visserligen innehåller ett helt fyrverkeri med klichéer om män på drift, men i slutänden blir något helt annat; mer en lek med klichéerna än en återanvändning av dem, mer vilse än macho.

 

Romanen handlar om en vänskap, för att inte säga kärlek, mellan berättarjaget Henrik Wallgren och en excentrisk exmiljonär och uteliggare som sover under Älvsborgsbron: Jaeger Wilson. När romanens Wallgren, som verkar ha en hel del gemensamt med författaren Wallgren, under en höst lär känna Jaeger är livet ett stort kaos av ångest och förluster. Krogen är såld, vännen Glenn har drunknat, tvåsamhet och familjeliv tycks lika omöjligt som ofrånkomligt och stora livsfrågor skaver: Förutom barnen och låtarna och de två novellsamlingarna, som han inte ens vill ge ut, vad av värde har han gjort i livet?

Ju mer romanens Wallgren umgås med Jager desto mer fascinerad blir han av hans självvalda utanförskap, hans överlevnadskunskaper och vägran att befatta sig med konsumtionssamhället så kompromisslös att han vägrar att komma nära pengar. Vi följer vännerna på speedade vandringar och vildsvinsjakt i skogarna kring Göteborg, vidare ut på resa i Europa och hem igen där barn och flickvän finns kvar.

 

Ett tag är jag lite orolig för att historien ska landa i en romantiserande hyllning till vildmannen Jaeger, men Wallgren är bättre än så. Texten, som är skriven med starkt framåtdriv, har just det mått av självdistans som krävs för att undvika utanförskapsromantik. Också Mästaren har sina sår och i slutänden handlar det inte om att dubba några frihetshjältar, snarare om att skildra människor som med lite värdighet i behåll försöker få till den balanskonst som vi alla sliter med: att leva livet med en fot i längtan och den andra i oförmågan.

Romanen är rolig och svartsynt, på ett sätt som känns befriande i en tid som är så upptagen med att sälja in krampaktigt positivitet. Bokens mittparti där Jaeger och Wallgren reser omkring i Europa och lever rullan får jag visserligen lust att ögna igenom -det blir lite för mycket av tågluffarroman för min smak - men jag tycker väldigt mycket om skildringen av själva vänskapen, hur den uppstår och tar slut, och blir upplivad av upplösningen där berättelsen gör ett oväntat kast som sätter relationen mellan berättaren och Jaeger i nytt ljus som också kommer med en sorts försoning.

 

Innanför eller utanför? On eller off the road? I slutänden, när Jager har seglat iväg mot okänt mål och romanens Wallgren är tillbaka med familjen på Brännö känns de som om det bästa man kan hoppas på är förmågan att ströva fritt där emellan.

rolig debut.