Skräckregissören räds djupet i Gösta Berlings saga

Adam Lundgren gör en fantastisk Gösta.
Foto: / Ola Kjelbye Fotografi AB

Skådespelarinsatserna är lysande i "Gösta Berlings saga" på Göteborgs stadsteater.

Isa Andersson saknar ändå djupet i Selma Lagerlöfs klassiker.

RECENSION | TEATER. "Gösta Berlings saga" har nyligen hamnat i rampljuset – inte på grund av sina närmast epikureiska berättarförtjänster, myllrande persongalleri eller vindlande resa i de värmländska skogarna och det mänskliga psykets solkiga byk som utmärker Selma Lagerlöfs debutroman från 1891. Istället har det handlat om en viss partiledares oförmåga att namnge författaren till verket (Ebba Busch Thor i Aktuellt).

Skräcknestorn Rikard Lekander

Någon som däremot kan sin Selma Lagerlöf är dramatikern och regissören Rikard Lekander. Skräcknestorn från Malmö, som i sin bearbetning för Göteborgs stadsteater sänkt ner Lagerlöfs berättelse i ett mörkt kar, och när han hissat upp den igen har somligt trillat bort och annat trillat dit. 

Adam Lundgren som Gösta Berling i Nina Franssons scenografi.
Foto: Ola Kjelbye

Musten har spätts ut, nätet av sägner lösts upp, kvar står Gösta Berling och hans följe på ett nästan ödsligt scengolv. Kusliga silhuetter och skuggspel ger ytterligare en dimension åt ödsligheten. 

Adam Lundgren är fantastisk

Det låter som ett gott parti för Lagerlöf att gifta sig med en skräckregissör, men trots att historien omsatts till tre och en halv timme teater, är det som om vi rör oss på ytan. Skådespelarna gör dock sitt bästa för att skapa djup i något som bitvis känns som en speeddejtsammankomst. 


LÄS MER – Isa Andersson ser Karl Gerhard på Göteborgs stadsteater


Adam Lundgren gör en fantastiskt bräcklig och dekadent Gösta, den försupne, avsatte prästen som förverkar och förnekar kärleken tre-fyra gånger innan ridån gått ner, och han äntligen väljer att ta ansvar för sina handlingar. Innan dess inhyst hos Majorskan på Ekebys privata stödboende för hemlösa ungkarlar, och medlem i de tolv kavaljerernas ryggdunkarklubb. 

Cecilia Milocco är självlysande

Uppsättningens kvinnor, med Majorskan (Anna Bjelkerud) i spetsen, kliver fram som aktiva subjekt, om än olyckliga och snärjda i patriarkatets björnhåla. Cecilia Milocco är en självlysande stjärna i rollen som Marianne och den fruktade Dovrehäxan. Jakob Eklunds onde brukspatron Sintram fungerar som allvetande berättare, en cynisk dandy i kanariegula herrpumps och halsknarrig röst. 

Cecilia Milocco och Jakob Eklund i "Gösta Berlings saga".
Foto: Ola Kjelbye

Däremellan: filmiska tablåer som badar i Anna von Hausswolffs magnifika musik med doft av övergivet tivoli, kyrkosal och urskog. Men så detta: återkommande märkliga filmanimationer med robotlika vargar och björnar som jagar Sailor Moon-liknande mangafigurer i skogen. Inslagen blir tidstjyvar som stjäl uppmärksamhet från spelet. Inte heller denna gång blir Gösta Berling den oförglömliga upplevelse som lever vidare länge i minnet.  

Varningens finger

När den onde Sintram i slutscenen ryar om ”fantasins svärmande jättebin som inte kommer in i verklighetens kupa”, höjs ett varningens finger mot att sätta fantasin på undantag i vår rationella värld. Tyvärr är det också uppsättningens problem. 

Den dras med trubbiga pekfingrar och transportsträckor som trots fina skådespelarinsatser tyvärr inte skapar den förtrollning som eftersträvas, eller den inlevelse som med Sintrams ord ”leder till insikt, om än obekväma insikter, om vår existens.”


Teater

Gösta Berlings saga

Av Selma Lagerlöf

Dramatisering och regi Rikard Lekander

Göteborgs stadsteater

Speltid 3.20 t.

Isa Andersson är kritiker på Expressens kultursida.


LÄS MER – Jens Liljestrand: Gå hem och läs böcker Ebba Busch Thor