Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Schtunk satsar på hela Hamlet...

men hinner fram rödnästa och med andan i halsen.

FAKTA

William Shakespeare/ Hamlet/ 1-2-3 Schtunk/ På scenen: Lasse Beischer, Josefine Andersson, Henri Kokko/ Spelas på Pustervik t o m 19 december.

Fjorton år efter genombrottet med ”Hamlet – om vi hinner” återvänder Lasse Beischer och hans commedia-komedianter till ”Hamlet”, men nu med en uppsättning som hinner med hela dramat. Då, 1996, var Beischer & co en del av Teater Halland, nu heter man 1-2-3
Schtunk, är en fristående teatergrupp och kan håva in gaget från utsålda hus själva.
Det är dem väl unt: Schtunks clownföreställningar håller lika hög klass som tidigare – framför allt är man jämnare, både som ensemble och från den ena uppsättningen till den andra.
Ändå är det Lasse Beischer som, åtminstone på scenen, är primus motor: det är han som har den mest otvungna, finkalibrerade kontakten med publiken, han vars sidorepliker, ”felsägningar”, små utbrott och påhitt känns mest improviserade. Beischer vet, för det mesta, exakt hur långt han kan dra ett skämt; fastnar han någonstans tar han sig sällan ur med hjälp av standardgrepp, verbala eller fysiska. Åtminstone verkar det inte så, och det är ju vad teater handlar om: att ljuga så raffinerat att vi hellre väljer den ljuva lögnen än den tråkiga sanningen.

I den nya Hamletföreställningen hinner Schtunk alltså ända fram till slutet. Improvisationerna med publiken finns förstås med ändå, men är mer kontrollerade. En klok avvägning, ty sista akten är ju julafton för mimare och clowner: fäktscener, giftbägare och hjältar och skurkar som dör om vartannat.
Ändå är det som om man gjort en utflykt för mycket under resans gång: slutscenerna stökas undan överraskande snabbt, och plötsligt är det bara en ung man ur publiken kvar av levande gestalter på scenen, han som valts ut att spela historiens sanningsvittne. I handen har han fått ett manusblad från vilket han läser sin enda replik: ”Nu brast ett ädelt hjärta: godnatt.”

En elegant  och nödvändig påminnelse om att publikmedverkan inte bara handlar om att bli utsatt för mer eller mindre handgripliga skämt, utan också om att, bokstavligen, föra berättelsen vidare, till dem som ännu inte vet. Andelen tonåringar i publiken bevisar att Schtunk lyckas med dialogen.

Kristjan Saag
kulturen@gt.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!