Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sådant folk bor inte på Marklandsgatan

Emmy Rasper läser Linda Spåmans nya seriebok "Brf Ensamheten" och hittar en utrotningshotad typ av människor.

SERIEROMAN

LINDA SPÅMAN | Brf Ensamheten | Kolik förlag

Min vän renoverar sin lägenhet. Inte för att han känner för att förnya sitt hem utan för att bostaden ska säljas. Golven målas vita, skåpen likaså, kaklet i köket byts ut och jag hjälper till med att sätta in nya hela spotlights i hallen.

Så länge vi har känt varandra, i snart två år, har alltid någon av lamporna varit trasiga. Men nu är det dags! Bort med skavanker. Sladdarna som han snubblat över och som kunde ha organiserats på nått sätt försvinner spårlöst. Grejerna som borde ställas upp på vinden får fötter och springer självmant upp för trappan.

I går röjde vi och flyttade sängen till en ny spännande plats. I dag hänger vi upp tavlor och ställer in fåtöljen i ett annat rum. I morgon kommer stylisten, som ska bedöma hur mycket som behöver fixas för att någon ska vilja köpa.

Vi gör så fint vi kan. Lägenheten har aldrig varit finare. Vi vill flytta in. Får sms av min vän dagen efter. "Hej, har haft stylisten på plats. Hon vill slänga ut nästan allt ;)".

Linda Spåmans bok "Brf Ensamheten" handlar om människor i en bostadsrättsförening vid Marklandsgatan i Göteborg. Karaktärerna är olika, gemensamt är att alla mår dåligt och ingen är glad.

Ett ungt par får besök av tidningens inredningsbilaga. "Så berätta nu! Hur började allt det här. Jag menar ni är två unga människor som har skapat erat drömkök. Hur börjar en sådan dröm?"

De dricker kaffe, äter bullar i sitt perfekta kök och berättar om hur renoveringen gått till. Reportern säger att de har gjort djärva val, frågar vad ett sånt mod kommer ifrån. Det låter som att paret visat civilkurage i en viktig fråga. Det handlar om att de vågat måla köksgolvet svart. "Man vill ju inte vara som alla andra, utan ha något eget", säger paret.

Människorna i Brf Ensamheten bråkar, utsätter varandra för övergrepp, klagar, är olyckliga och har dåligt sex. Livet pågår i all sin olycklighet samtidigt som ingen fångar dagen, men spikar upp Carpe Diem-bokstäver i hallen. Det spelar egentligen ingen roll hur miserabelt allt är för de bor i alla fall i bostadsrätter som förhoppningsvis ökar i värde.

Det unga paret i köket konstaterar: "Det är ju svårt att säga nu, men när vi ska sälja så kommer vi ju tjäna på denna investering... eller hur. Mm precis. Det är ju så man får se det liksom, man gör det för framtiden." Spåmans seriefigurer säger det som är vår tids evangelium. Bostadsrätter ökar i värde, det är en investering för framtiden. Om inte. Om det inte händer något som drar ner värdet. Det händer.

Brf nås av nyheten att ett boende för ensamkommande flyktingbarn ska flytta in som granne. Lägenhetsinnehavarna fasar. Inte för flyktingarna situation eller vad de varit med om utan det faktum att deras bostäder riskerar att minska i värde.

"Alla pengar vi lade ner på badrummet, vi kunde ju gjort något annat för dem. Vi kunde ju skickat pengar till Somalia direkt likaväl."

Spåmans bok är fiktion. Men resonemangen känns igen. Bostadskarusellen snurrar fort. Vid lotteriet vill alla vinna högsta pris. Gå hem med en sån där jättestor choklad. Kunna ta ett steg upp i bostadstrappan och göra bostadskarriär.

Min vän berättar att stylisten inte tycker att soffbordet "funkar", och en massa andra saker funkar inte heller. Hon vill ha 35 000 kronor för att styla lägenheten inför fotograferingen. Min vän ser lite trött ut och säger "Jag vill att någon ska vilja köpa lägenheten så som jag gillar den."

Det finns inte plats för personlighet. Inte om chansen att göra vinst ska maximeras. Då finns det människor som tar 35 000 kronor i arvode för att med pondus ställa in ett större köksbord för att visa att det finns "potential" i köket.

Jag följer med till byggvaruhuset och köper mer vit färg. Min vän fortsätter renovera med förhoppningen att göra en bra affär. Många jag känner har gjort likadant. Renoverat sina lägenheter precis innan de ska säljas för att öka i värde och gå med vinst.

Tänker på hur en massa människor runt om i stan renoverar, men inte åt sig själva. I takt med varje centimeter de målar vit tar de ett steg upp på bostadsstegen. Sen flyttar andra människor in i den nyrenoverade lägenheten och lagom till att de bestämmer sig för att flytta passar de på att renovera lite för att öka chansen att gå med vinst.

Människor som väljer nytt kakel för att de själva gillar det och inte för att kan öka chansen att göra ett klipp på bostadsmarknaden verkar vara en utrotningshotad företeelse i dag. Vi kanske borde ringa UNESCO.

Någon som i alla fall inte ringer är min hyresvärd. Det är tre veckor sedan jag ringde honom och berättade att det luktar avlopp i trapphuset och att det inte går att spola i toaletten ordentligt. Det verkar inte vara nån prioriterad fråga i mitt hyreshus. Det är ingen som oroar sig för att värdet på lägenheterna kommer minska för att det luktar skit i trappan.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!