Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så kan en man återupprätta sin heder

GT Kulturs krönikör Marit Kapla. Foto: ANDERS YLANDER / ANDERS YLANDER GT/EXPRESSEN
Från "The square". Foto: Triart

Marit Kapla om lärdomen efter "The square".

Göteborgsregissören Ruben Östlunds nya långfilm "The square" är två timmar och 22 minuter lång. Det händer massor. Kanske så mycket att filmens sociala satir och spektakulära smäll stjäl uppmärksamheten från de mer subtila innehållsdjupen. Men i ljuset från filmens slutscen framträder filmens poäng.

Filmen handlar om konsthallschefen Christian, fenomenalt spelad av den danske skådespelaren Claes Bang. En morgon blir Christians mobiltelefon snodd av bedragare på gatan och hans kollega spårar den stulna telefonen till ett höghus i ett miljonprogramsområde. Christian kör dit i sin blankpolerade Tesla och lägger samma brev i alla brevlådor. Istället för att konfrontera personerna som bor i huset en och en, anklagar han samtliga invånare för stöld.

 

På konsthallen ska snart en ny utställning öppna. Den heter ”The square” och förmedlar humanistiska värderingar om allas lika värde. Två unga PR-experter förklarar tålmodigt för konsthallspersonalen att presentationstextens formuleringar är hopplösa. I dagens medieklimat konkurrerar en konstutställning om uppmärksamheten med det senaste terrordådet. Det gäller att ta till motsvarande effekter för att höras i bruset.

När eftertexterna började rulla sitter jag och tänkte på Ruben Östlunds förra film "Turist". Precis som "The square" slutar den med en scen där den manlige huvudpersonen är tillsammans med sina barn. I "Turist" vågar pappan visa sig mänskligt skröplig inför dem genom att göra det mest förbjudna och röka en cigg. I "The square" har han redan visat sig mänskligt skröplig i överkant, och återupprättar i stället sin heder genom att för första gången i filmen ta ansvar för sina egna handlingar. De människor han behandlade som en ansiktslös massa i filmens början, möter han nu en och en.

 

LÄS MER - Jonas Holmberg: Ruben Östlund ägnar sig åt kreativ förstörelse 

 

Första gången jag såg "The square" verkade slutet så överdrivet ljust att jag undrade om det var ett cyniskt skämt. Men när jag nu erinrar mig slutet i "Turist" framstår det tvärtom som filmens uppriktigt menade förslag på framtidsstrategi. Det Christan gör med sina barn som vittnen verkar för betydelseladdat för att avfärdas. 

"The square" innehåller ett pärlband av vällustigt underhållande poänger på vår absurda samtids bekostnad. Efter första tittningen fastnade jag i analys av enskildheter, men gång två ser jag i stället två handlingstrådar som representerar, som i en låttitel av Bob hund, ”ett fall och en lösning”. En som håller upp samtidens djupt problematiska dubbelexponering av privilegier och lidande, där människor tycks fastlåsta i förutbestämda roller och somliga lever sina liv som om de inte riktigt är där. Och en där huvudpersonen slutligen kliver över gränsen, ut ur sin egen värld och in i andras. 

Han är i desperat behov av nya handlingsmönster, i smärtsam otakt med tiden. Det som på engelska heter ”square”.

 

Marit Kapla

Marit Kapla är krönikör på GT:s kultursida och redaktör för Ord&Bild.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!