De två senaste decennierna har Göteborg fastnat i en spiral av dramatiskt ökad segregation. Den generella ekonomiska utvecklingen har också varit svag, och till och med försämrats under det senaste halvdecenniet. Staden har klarat av de stora förändringar som karaktäriserat Sverige efter den stora 1990-talskrisen på ett svagt sätt om man jämför med Stockholm eller Malmö.
I konkurrensen med kranskommunerna har man misslyckats med att utveckla attraktiva nya verksamhets- och bostadsområden. Den ekonomiska tyngdpunkten i regionen har förskjutits mot Mölndal, Kungsbacka och Mölnlycke.
De två stora undantagen i Göteborg är Norra älvstranden och Linnéområdet. Lindholmen började växa samtidigt som Lundbytunneln gjorde området mycket mer lättillgängligt. Ericssons etablering har sedan dess både skapat tusentals nya arbetstillfällen och en stark ny bostadsmarknad. Linné var en ännu mer spontan process, där en massiv omvandling till bostadsrätter både gjorde området attraktivt för ett nytt befolkningsskikt och öppnade för nybyggnationer.
I övrigt är ljuspunkterna få. Fortfarande står många gamla hamn- och industriområdena tomma och de flesta stadsdelarna har blivit kvar i samma tillstånd som de befann sig i under 1990-talet. Den stora migrationsvågen gjorde att de till sist fylldes med människor, men det är en utveckling som lett till växande motsättningar och nya problem.
Segregationen och den sociala underprivilegieringen skapar det perfekta klimatet för ökad alienation och kriminalitet. Dessutom gör de låga inkomstnivåerna att det blir nästan omöjligt att renovera de stora miljonprogramsområden som precis passerar fyrtioårsstrecket.
Men problemen stannar inte vid ett långsamt förfall i miljonprogramshusen. De fallande inkomsterna leder också till vikande skattebaser och ökade sociala kostnader. Vi har i dag flera förskolor och till och med skolor som inryms i baracker, vilket minst av allt ökar stadens attraktivitet.
1960-talets inkorporeringar har dessutom gjort att staden omges av ren glesbygd innan kranskommunernas villamattor tar vid. Stadsregionen har blivit unikt utspridd vilket gör att allt färre människor överhuvudtaget behöver bekymra sig om centrums utveckling. Biltrafiken in till city har minskat med tre fjärdedelar, ett säkert tecken på att kärnans konkurrensproblem ökar.
I flera decennier vande sig dessutom politikerna vid att se exploatering som ett problem, vilket de senaste åren har skapat en situation där man inte klarar av att hantera trycket på en växande innerstad. Förtätning och attraktiva centrala bostäder skulle kunna möta konkurrensen med kranskommunerna, men i stället fastnar områden som Skeppsbron, Heden och Masthuggskajen i decennielånga visions- och utredningskvarnar.
När det kommer till konkret handling har visionerna alltid kokats ned till den minsta tänkbara enheten: centrum ska räddas med granitstenar och en träskpark och för de allt hårdare utsatta miljonprogramsområden ställer man sitt hopp till nya statliga renoveringsbidrag.
Femtio år efter drömmen om ”Europas Brasilia” är den mentala istiden är starkare än någonsin.