Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Så har Göteborg blivit min stad"

Hittade hem igen. America Vera-Zavala, göteborgare född i Rumänien med rötter i Chile och Peru. Foto: Jan Wiriden

Det var en förälskelse som tog mig tillbaka till staden Göteborg, berättar America Vera-Zavala i serien om hela världens göteborgare.

Under flera år hade Göteborg blivit en plats dit jag kom för att hålla föredrag eller vara med på "Debatt" eller göra något annan punktinstans. En plats för aktivitet snarare än för varande.

Men plötsligt så satt jag där på en solig uteservering på Pustervik en dag i augusti och bara var. Och i kraft av nyförälskelsen som fick mig att känna mig oövervinnerlig gick jag till en ... skolgård.

Ja, här behövs lite förinformation.

Jag heter America, min pappa är från Chile och mamma är från Peru, jag är född i Rumänien. Vi kom till Sverige när jag var tre och ett halvt år och hamnade i en betongförort i Stockholm.

Sen när jag var tolv flyttade vi till Marks kommun, till en by som heter Fritsla, där bodde jag tills jag gick ut gymnasiet. Fritsla ligger mellan Borås och Göteborg. I gymnasiet blev jag politiskt aktiv och det var till Göteborg man fick åka när man skulle på de lite viktigare utbildningarna, till Andra Lång-gatan och Vänsterpartiets lokaler.

Första gången jag stod i en valbyssja (så heter det bara i Göteborg) var i Brunnsparken och Greta Segersson, en legendarisk vänsterpartist, var min med-kamrat.

Efter det fick jag jobb i Bryssel och lämnade Sverige. Fyra år senare kom jag hem, startade Attac-rörelsen och då kom EU-toppmötet i Göteborg.


Skolan heter Schillerska och ligger mitt i stan. Det var dit jag gick, nyförälskad och oövervinnerlig och när jag kom fram så gick jag med sakta steg över skolgården och tårarna forsade ner. Sju år tidigare hade polisen lagt ner ungdomar som bodde på skolan under toppmötet på den kalla fuktiga asfalten och skrikit, förolämpat dem och skrämt dem med hundar. Det var bara en av många saker som hände den helgen i Göteborg och som förändrade min relation till staden.

Vi hade fått löfte om något annat, en Göteborgsanda, en dialog med polisen. I stället fick vi svek, containrar och batonger. Och när söndagen kom och helgen var över så stod socialdemokraterna och delade ut rosor till polisen, och folk applåderade spontant kravallpolisen när den spatserade upp för Avenyn.

Det var många som ville visa vem staden tillhörde den där helgen.


Sex år efter att jag stått och gråtit på skolgården såg jag "Ettor och Nollor" på Göteborgs filmfestival, och när jag såg Lasse Väringers korrupta kommunalråd, och Gustaf Skarsgårds gangsterkung båda hävda "det är min stad" så kände jag en sådan känsla av revansch.

Där fick resten av världen se den här staden för vad den är - korrupt, segregerad, konservativ.

Samtidigt älskar jag Göteborg intill vanvett. För Backateatern, för filmfestivalen, för alla små krypin och för att staden nu också är min - för här ligger mina barns förskola.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!