Så förunderligt kom svenskan till Georgien

SÖNDAG. Jag var på ett författarseminarium i Georgien för tre år sedan och fick höra en så märkvärdig historia om hur svenska språket kom till Tiblisi. Det var förläggaren Bakur  Sulakauri som blivit besatt av Karlsson på taket som barn och med rysk-svensk ordbok bredvid sig börjat uttala texten på svenska!
Med hjälp av en finlandssvensk kvinna, gift med en rysk militär, hölls intresset vid liv, och till slut hade Sulakauri mot alla odds lyckats lära sig flytande svenska och började undervisa. I dag finns en snabbväxande skara av svenskspråkiga i Tiblisi, svenskundervisning och Centrum för studier i svenskt språkliv och kultur.  Det är en historia från det krigsdrabbade Georgien som inte står att läsa i tidningen i dag.

MÅNDAG. Okej, okej, Sanna Kallur stöp i backen och ännu en gulddröm grusades. Men världsmästare i skuldöverföring är vi lik förbannat. Allvarligt. Måste all frustration tas ut på den där SVT-reportern som intervjuade Kallur så inkompetent och hjärtlöst? Kan vi inte bara köra näven i väggen eller enkelt konstatera att det var tråkigt att hon föll.

TISDAG. I dag finns en intressant artikel om det som kallas hög- och lågkultur i Aftonbladet. Det är Stefan Ingvarsson som svarar på förläggaren Svante Weylers Högt och lågt i Expressen (15/8 2008) under rubriken Djupt och klibbigt.
Hur förhåller sig den smalare kulturen till den bredare?
Weyler menar att det höga i dag är så attackerat av det låga att det är bekymrande. Ingvarsson å sin sida hävdar att det viktiga är att verka för en djupare analys av såväl Birgitta Trotzig som countrymusik.
Själv tänker jag att det mycket är en fråga om retorik. Om man, som Weyler och Ingvarsson, vill motverka tomt prat i det offentliga rummet, är det nog läge att söka nya sätt att tala om kultur.

ONSDAG. Läser i tidningen om en fototävling i Härryda kommun där vinnaren får en trerättersmiddag och, som sur grädde på desserten, snos på sin upphovsrätt till bilden.
”De flesta blir väldigt glada om deras bild används i någon broschyr”, säger informationschefen Mari Turos. Jaha, okej, men i sådana fall, varför stoppa där? Säkert finns det många händiga människor som tycker det vore kul att få komma till kommunhuset och greja med rören lite grand.
Om det skulle behövas en rörmokare.

TORSDAG. Jag brukar sucka när jag ser barn reagera på McDonald’s skylt med spontana glädjeskrik. Men min reaktion på Ikea-katalogens ankomst i brevlådan är ganska lik. Jag blir spontant på bättre humör och börjar gnola på någon schlagerdänga.
Vilken är hemligheten? Är det de där katalogbilderna på de fina hemmen som inte bär ett spår av vardagens små eller stora problem, där alla vassa föremål, söndergråtna näsdukar, tomflaskor och mediciner är undanstoppade i prisvärd Ikea-förvaring?
Det skulle inte förvåna mig. De är oemotståndliga, ju.

FREDAG. Det är den största och skiraste mjukisapa jag sett. Nästa lika stor som barnet som har placerat den på pakethållaren och med triumferande min leder hela ekipaget mot skolan. Jag tänker att ett barn som så obekymrat rullar in en skär jätteapa på gården måste känna sig nöjd och trygg i sin skola. Och jag tänker på vad Anna Larsson skrev i en krönika i SvD i dag, apropå detta med skriftliga omdömen: ”Den avgörande frågan är vem det är som står där framme vid katedern fem dagar i veckan. Tycker hon om barn? Orkar han se barnen som individer?”

LÖRDAG. Joyce Carol Oates nya novellsamling Vredens änglar har legat irriterande oläst på skrivbordet hela veckan. Nu är det dags.

Malin Lindroth
kulturen@gt.se
Nästa artikel

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!