Ruben Östlunds debutfilm "Gitarrmongot" inleds med en programförklarande scen där en pojke går runt på ett hustak och vrider alla parabolantenner åt fel håll, så att de folkligt lunkande tv-bilderna i hyresgästernas lägenheter byts ut mot brus och störningar.
De allra första bilderna i Östlunds långfilmsproduktion slog fast att de konventionella bilderna måste förstöras innan nya och bättre bilder kan ta deras plats.
Även om Ruben Östlunds estetik har blivit mindre radikal i takt med att de röda mattorna blivit längre, har han i linje med dessa första bilder fortsatt att profilera sig som en filmare i opposition mot samtidens dominerande visuella kultur.
Utspelar sig i kulturvärlden
”The square” är Östlunds första film som utspelar sig i kulturvärlden, fältet där dessa visuella representationer skapas. Spelplatsen är ett fiktivt konstmuseum som heter X-Royal museum och i filmens framtida republikanska värld har tagit över lokalerna i Stockholms slott. Kungen har flyttat ut och Östlund ställer sig på borggården och reflekterar över konstens roll i samhället i en film som han har beskrivit som sin mest personliga.
Men vad säger egentligen ”The Square” om konstvärlden? Och om Ruben Östlund själv som konstnär?
Ruben Östlund och "Rutan"
Tidigt står det klart att Östlund inte förlorat sin aptit på kreativ förstörelse. Precis som ”Gitarrmongot” inleds ”The square” med ett kulturellt sabotage där en förlegad kulturform förstörs, även om det denna gång är av misstag som den väldiga kungastatyn halshuggs när en lyftkran nedmonterar den från sin position framför slottets portar.
Men kravet på förnyelse är detsamma: precis som de sövande tv-sändningarna måste bronsmonumentet krossas för att ge plats åt nya och bättre representationsformer.
Verket som ska placeras på den rojalistiska statyns plats är ”Rutan”, filmtitelns konstverk som består av en ruta på marken, med en mässingsplakett som deklarerar förhållningsorder för en liten fyrkantig utopi: ”Rutan är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad.”
"Rutan" uppförd i Värnamo
Utanför filmens universum är ”Rutan” ett verk av Ruben Östlund själv, som han tillsammans med mentorn Kalle Boman uppfört först i Värnamo, senare i Oslo och senast i Slottsskogen under rockfestivalen Way out west.
I filmens värld är ”Rutan” ett verk av den argentinske konstnären Lola Arias. Hon har visserligen lånats sitt namn från en existerande argentinsk teaterregissör, men faktumet att hon är helt frånvarande i filmen kan kanske enklast förstås som att Arias helt enkelt är en pseudonym för Östlund själv. Men konstnärens frånvaro ställer också frågor om en upphovspersons betydelse för tolkningen och användningen av sitt eget verk.
Trots att ”Rutan” skapar en enorm nationell mediestorm i filmen är det ingen som frågar Lola Arias vad hon tycker.
Nicolas Bourriauds relationella estetik
Denna konstnärens marginalisering passar väl in i den franske konstteoretikern Nicolas Bourriauds tankar om relationell estetik, som filmens museichef refererar i sin presentation av ”Rutan”.
Relationell estetik är ett begrepp som Bourriaud lanserade för att beskriva de nya rörelser i konsten han såg under 1990-talet. Den relationella konsten innebar ett brott mot den traditionella relationen mellan den skapande konstnären och den konsumerande publiken, i stället skulle publiken involveras som medskapare i en konstnärlig process som mer handlar om möten, nätverksbygganden och sociala relationer än om fysiska verk. Konstnären reduceras till en igångsättare, en katalysator för processer som potentiellt sträcker sig ut i alla delar av det globala, uppkopplade samhället.
Vann Guldpalmen
Så fungerar ”Rutan” av Lola Arias, men så fungerar verkligen inte ”The square” av Ruben Östlund, som vann Guldpalmen på en Cannesfestival som präglades av de traditionella institutionernas motstånd mot den globala interneterans påverkan på filmkulturen.
Ingen talar om Arias, men alla talar om Östlund. Han är långt ifrån en anonym katalysator, utan står självklart i centrum för förståelsen av ”The square”. Det saknas inte filmskapare som undersöker mer ”relationella” produktionsformer av rörliga bilder, men den traditionelle auteuren Ruben Östlund står för motsatsen: den egensinnige konstnären som presenterar en personlig analys av samhället och målar den med originella penseldrag.
Signumet i Östlunds filmografi är märkliga företeelser som sätter i gång sociala processer, men de ryms alltid under hans kontrollerade, filmiska glaskupa.
Filmen full av motsättningar
Det är en av paradoxerna i en film som är så intressant just för att den är full av motsättningar och motsägelsefulla glidningar. Ruben Östlund må beskriva ”The square” som en attack på den elitistiska och humbug-späckade konstvärlden, men samtidigt går det inte att ta miste på den lust som filmens konstinstitution och de påhittade konstverken är skapade med.
Där Bourriaud föreställde sig hur konsten skulle flöda fritt i tid och rum och göra institutionerna överflödiga, framstår Östlund som närmast besatt av institutionens struktur och regelverk.
Det finns nog inte en enda del av museets verksamhet som lämnas i fred i ”The square”. Vi möter museiteknikerna, vakterna, cheferna, värdarna, kommunikatörerna, städarna, styrelseledamöterna, reklammakarna och assistenterna. Trots sin oppositionellt satiriska utgångspunkt framstår filmen som en kärleksförklaring till institutionen. Och konstverken i filmen, är de egentligen inte ganska bra konst?
Konstverken i filmen, är de egentligen inte ganska bra konst?
Förutom ”Rutan” presenteras tre andra separata verk i filmen. Ett är förvisso tydligt parodiskt, några prydligt uppradade dammhögar som föranleder ett crazyhumor-späckat konstnärssamtal om pretentiös "land art" och ett skämt om en oförstående städare som råkar sopa bort dammet.
Som lavinen i "Turist"
Ett annat förekommer bara i bakgrunden i en rolig dialogscen där filmens museichef försöker hantera efterspelet till en tillfällig sexuell förbindelse, men skulle faktiskt kunna beskrivas som en skulptural version av Östlunds filmografi.
Verket består av ett stort antal trästolar med stålrörsben som sammanfogats till en till synes instabil pyramid med spetsen neråt. I högtalare spelas ljudet upp från hur stolarna skaver mot varandra i den sårbara konstruktionen, och med jämna mellanrum rasar skulpturen samman med ett högljutt brak – men det sker bara på ljudbandet. På golvet står konstruktionen säkert kvar.
Skulpturen är skapad med Ruben Östlunds typiska dramaturgiska verktyg – den fungerar ungefär som lavinen i ”Turist” eller den trasiga bussgardinen i ”De ofrivilliga”. Vardagens materia skruvas upp till en instabil konstruktion som först skaver och sedan havererar, varpå de närvarande människorna måste bestämma sig för om de ska låtsas som ingenting eller reagera. Ska man springa när man hör mullret? Ofta får vi skratta åt dem oavsett hur de gör.
Vågar någon ställa sig upp och säga ifrån?
Det fjärde konstverket, är om möjligt ännu mer östlundskt, med sitt klassiskt gruppsykologiska upplägg. Det är en interaktiv performance där ett hundratal donatorer, konstprofiler och andra gäster bjudits in till en tjusig middag.
Den påhittade konstnären Oleg Rogoshin gör entré och agerar som en vildsint apa, samtidigt som en röst informerar om hur man undviker att bli attackerad av vilddjuret. Man ska smälta in i flocken, och låtsas som ingenting. Rogoshin klättar omkring bland vita dukar och halvdruckna vinglas och blir mer och mer hotfull och våldsam mot gästerna.
Vågar någon ställa sig upp och säga ifrån?
Psykologiska experiment
Det är en praktfull scen som fångar kärnan i Ruben Östlunds konstnärskap: psykologiska experiment baserade på enkla premisser, som gestaltas med en precision som effektivt lyfter dem över banaliteten.
Till skillnad från ”Rutan” och stolskulpturen är denna primatperformance säkerligen alltför våldsam för att kunna realiseras som konst på riktigt, och scenen slutar också med en kritisk publikreaktion som nog förhindrar denna performance från att någonsin iscensättas igen ens i filmens universum. Även den provokativa och gränsöverskridande konsten krossas alltså i "The square".
Och det är väl där i rasmassorna som konstnären Ruben Östlund står i dag. Å ena sidan vittnar ”The square” om en kulturkritisk övertygelse som föder självironisk systemkritik och uppmuntrar en impuls till radikalt förstörelsearbete. Å andra sidan är filmen ett ganska oemotståndligt uttryck för den genuina glädjen i att skapa nya intrikata bilder av människornas fruktlösa försök att behålla ansiktet.
Allt ska mejas ner och allt ska byggas upp, och det är samma kulturekonomiska struktur som ska krossas och finansiera det nya. Det är kanske inte en plats med kulturteoretiskt fast mark under fötterna, men det är onekligen en plats som ger upphov till väldigt intressant filmkonst.
Jonas Holmberg är konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival och medarbetare på Expressens/GT:s kultursida. Varannan vecka gör han listan "Film för finsmakare".
LÄS MER - Karin Olsson: Kan Ruben Östlund rädda intresset för svensk film?
