Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Riktigt kusligt och helt realistiskt

Karin Lycke och Göran Ragnerstam i Folkteaterns Breaking the Waves i S:t Johanneskyrkan. Foto: Henrik Enarsson
Liv Landell Major har varit i S:t Johanneskyrkan och sett en scenversion av Breaking the Waves som skiljer sig från Lars von Triers film - men som mer än väl håller måttet. En stor anledning är Karin Lycke som spelar Bess.

FAKTA

SVERIGEPREMIÄR I GÅR
Breaking the Waves, Folkteatern och Stadsmissionen i S:t Johanneskyrkan| Regi och översättning: Kim Lantz | Scenografi och kostym: Ger Olde Monnikhof | Musikalisk ledning: Rolf Hedberg | Medverkande: Karin Lycke, Göran Ragnerstam, körmedlemmar ur Fräknarna från Ljungskile, Johanneskyrkans kör, Oscar Fredrik Vocalis och Styrsö kyrkokör samt skådespelare från Folkteatern

Hur gör man teater av Breaking the Waves, utan det karga landskapet och den piskande vinden som dominerar filmen?
För mig är naturen och dess krafter en bärande del av helheten i Lars von Triers mästerverk. Miljöerna från den nordskotska kusten förstärker det febriga dramat om den hudlösa Bess och hennes vanvettiga kärlek till oljearbetaren Jan.

Jo, man flyttar så klart dramat till kyrkan där de bigotta svartrockarna huserar. Folkteaterns Breaking the Waves är liksom inkilat i S:t Johanneskyrkan och Stadsmissionen.
Publiken sitter och trängs och mår lagom dåligt för att känna det rätta obehaget inför nådig prästen i predikstolen. Bakom oss reser sig en byggställning som symboliserar oljeplattformen dit den nygifte Jan tvingas bort från sin Bess i långa perioder.  
En kör liksom omsluter rummet från olika håll och bidrar med en dynamik som för mig faktiskt kompenserar den där vidunderliga ingrediensen som filmens naturmiljöer står för. Att lägga till en levande, sakral ljudbild är ett mycket lyckat drag av regissören Kim Lanz. Verket får på så viss massor av liv. Att kören inte är den yngsta och spänstigaste gör inte så mycket. Tvärtom.
Jag väljer att se de musikaliska skönhetsfläckarna som något genuint. Man kommer riktigt nära och har  inte en chans att värja sig mot historien.

Precis som filmstjärnan Emily Watson är det huvudrollsinnehavaren Karin Lycke som bär historien på sina tunna axlar.
Lycke är kort sagt enastående som den fromma, naiva och sköra Bess. Hennes långsamma, psykologiska förskjutning fascinerar: från blyg och yr via maniskt lycklig och passionerat besatt till deprimerad och avskärmad från verkligheten, driven av magiskt tänkande.
Den godtrogna, kuvade men livfulla gestalten har mycket gemensamt med Watsons tolkning, men Lycke är utan tvekan sin egen. Hennes gränslösa, symbiotiska kärleksrelation till Göran Ragnerstam lågmälde Jan fyller rummet och dödar tiden. Paret är precis så samspelta som behövs för att man ska förstå den märkliga resa de gör i och med att Jan blir förlamad, sjuk och så småningom ställer sadistiska krav vilka ytterst blir Bess död.

Den sekteristiska miljön i den konservativa församlingen är också känsligt skildrad.  De religiösa mörkermännen och de tigande grå kvinnorna skyr i princip allt utanför sin kyrka och isolerar sig mot en upplevt fientlig omvärld.
 Bess bevakas och spås bli avfällig på grund av sin kärlek till en utsocknes. Så snart hon visar tecken på egen vilja kräver hennes mor och församlingen blind underkastelse. Ingen utom svägerskan Dodo - Lena Benjegård - ser hennes godhet. Man vägrar ta hennes magiska tänkande och tilltagande promiskuitet som den krisreaktion det är. 
Den mellanmänskliga, stegvisa processen som leder till att hon förskjuts görs i små, otäcka steg. Riktigt kusligt, och alldeles realistiskt.

Liv Landell
kulturen@gt.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!