Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ravels "Bolero" får hjärtat att banka

Den som vill gå med ungarna på teater i Göteborg har just nu flera små, kompetenta scener att välja mellan. Nivån är genomgående hög, men lite snopen blir jag på Teater Jaguar, som valt att dramatisera guldkornet "Lennarts listor" av B. Bottner och G. Kruglik.

Barnteater

Alexander och påfågeln

Masthuggsteatern Av Anders Duus, efter Lygia Bojungas roman "Alexanders påfågel" Regi Rolf Sossna

Lennart listor

Teater Jaguar Av ensemblen efter B. Bottner och G. Krugliks bok. Regi Lasse Beischer

Drömström och Rundlund

Teater Kurage Av Martina Montelius Regi Johanna Larsson

Vägen till Bolero

Teater Sesam Text, regi och docktillverkning Nasrin Barati Komposition och arrangemang Jonas Franke Blom

Fria teatergrupper brottas alltid med finansieringsproblem, och gissningsvis har det denna gång påverkat det konstnärliga innehållet. Jaguar har valt en mycket enkel scenografi, utan koppling till bokens svenska illustratör Olof Landströms stämningsfulla, street-smarta bilder. Visst är sagan om den patologiskt inrutade höghusmusen Lennart och hans bohemiska granne finurlig i sig, men skådespelarna lyckas inte riktigt kompensera alla mysiga detaljer med bara kroppsspråk.

Fast Torben Sigelius Kulin är skicklig när han i rollen som Lennart interagerar med sin livliga publik på rätt sida gränsen till kaos. Tillsammans med pigga Louise Juliusson och punkiga Emil Klingvall gör han morsk och musikalisk teater med stora gester, och lockar många barn till skratt. Helheten blir dock inte så gedigen som den brukar vara.

 

På Masthuggsteatern vankas det också dramatisering av en bok. "Alexander och påfågeln" bjuder på en färgstark, hjärtskärande resa tillsammans med en barnarbetande pojke och hans märkliga djursällskap, i ett dunkelt Brasilien. Dans och musik samsas med en ambitiös, mångbottnad dialog. Masthuggsteatern lyckas skapa samtida relevans och närvaro trots den surrealistiska tonen och de exotiska ramarna. Något för en lite äldre barnpublik.

Martina Montelius "Drömström och Rundlund" på Teater Kurage utspelar sig i ett brunskimrande arkiv fullt av hemliga platser, med en ljudmatta bestående av Haval Alnazars suveräna human beat box. Man skulle kunna kalla upplägget för en korsning mellan Kafka och "Fem myror". En lätt absurd dialog går i cirklar och ställer kvasilogiska frågor i poesins gränsland.

 

Drömström och Rundlund görs av Rebecca Alverfors och Anna Runa Kax, i finurlig förvissning om att publiken kommer att förstå. Och det gör publiken. En hel salong av lågstadiebarn tittar fokuserat på ett drama utan vanliga ramar, där märkliga självklarheter som akvariefiskar i hus mellan revben avhandlas. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av kontrasten mellan den bruna miljön och de sprakande replikerna, eller av den mänskliga födelsedagstårtan som har grädde i håret, eller av det oupphörliga låtsasjobbandet med kontorsmateriel.

Men det är först när jag sjunker ner i Teater Sesams lilla, hemsnickrade salong, som mitt hjärta börjar klappa på allvar. För den mångåriga konstnärliga ledaren Nasrin Barati har med "Vägen till Bolero" skapat en riktig pärla och bjuder på folkbildande, njutbar och humoristisk dockteater för alla mellan 2 och 102 år. Med utgångspunkt i Ravels klassiska mästerverk "Bolero" får publiken följa en brokig dockorkesters öden och äventyr under generalrepet inför en storpremiär.

 

Figurerna är, som alltid, mycket välgjorda med personligt utseende och uttryck. Sesam introducerar demondirigenten med sin stolta profil och sin passion, och så i lugn och ro den nervösa flöjtisten, den flirtige harpisten, den förrymda knähunden, de två blyga violinisterna och några till. Myra Neander och Mala Kyndel turas om att dra i trådarna, och skådespela med en lågmält humoristisk dialog. Stämningen vrids upp på ett sätt som påminner om själva stycket, och till slut är det äntligen dags att spela upp.

Det blir en rörande och innerlig konsert. Med hjälp av filmprojicering på orkesterdiket skapas en känsla av liv trots att bara ett par dockor kan röra sig samtidigt. För många barn kommer det att bli första kontakten med en klassisk fullträff, illustrerad på ett närvarande och kärleksfullt sätt.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!