Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Rasper: ... och där i min säng ligger ingen

Emmy Rasper. Foto: Per Wissing

Söndag. Förra veckan slutade jag vara programledare i P3. Förra veckan slutade jag också vara ihop. Separationerna upphöjdes till två. Så jag drog, flydde landet och kraven. Doppade tårna i Landwehrkanal i Berlin. Lät mig bli bjuden på kaffe och kramar. Pratade om vikten av att inte alltid bita ihop. Att våga släppa taget. Att våga göra det som känns rätt i just mitt eget hjärta.

Men söndag är dagen då jag måste komma hem och städa upp. Åker till min gamla arbetsplats. Går igenom fyra år av minnen, texter, mejl och ljud. Skriver ut och sparar det som är viktigt. Hör min egen glada röst i ljudfilerna. Packar ner det jag behöver i en påse. Åker hem. Till min egen säng. Och där ligger ingen.

 

Måndag. Äter knäckebröd i sängen. För att jag får, och för att ingen kan bli irriterad. Klockan 10.00 ska jag anmäla mig på arbetsförmedlingen. Tar på mig mina guldskor. De luktar mögel. Väljer att inte se det som en symbol för någonting alls.

 

Tisdag. Ser Dox-dokumentären Buck på SVT Play. Hästtränaren Buck kommunicerar med de oroliga unghästarna. Han är varsam. Möter deras ilska med lugn. Nästan alltid lyckas han skapa för­troende mellan människa och häst genom sin förmåga att respektera och vara bestämd.

Men den oroliga hingsten hatar allt. Sparkar bakut. Är farlig. Det finns inget att göra. Hästen måste avlivas. Är tacksam för att samma slut inte väntar människor med oroliga själar.

 

Onsdag. I tidningarna debatteras trängselskatten. Kan vi reducera trängseln i min hjärna vore jag glad. Tack på förhand.

På kvällen går jag och en vän till Dubbel Dubbel. Jag vill äta vegetariskt. Hon måste äta glutenfritt. Erik i baren skrattar åt oss. "Ni vet att ni har gått till en degrestaurang?" Ja, vi vet.

Kocken lagar en fantastisk måltid. Utan gluten och utan kött. Väljer att inte värja för klyschan och tänker att det är förlösande med människor som inte ser problem utan utmaningar.

 

Torsdag. På kvällen går jag på en konstkväll för Fair Sex på Lagerhuset. Mathilda Frykberg har skrivit mäktiga texter i formen högläsningssagor för vuxna, med tema ärlighet och vila. Tanken är att de ska fungera som tematiska motvikter till sextrafficking. Jag önskar att det hade funkat så.

Indiekören uppträder och sjunger Lykke Lis Get Some och First We Take Manhattan av Leonard Cohen. Regnet öser ner utanför.

 

Fredag. Går igenom veckans nyheter. Ny forskning visar att skräp-DNA som tidigare inte ansetts ha någon viktig funktion visst är viktig. Att skräpet i själva verket är avgörande för hur celler och organ fungerar.

Gillar den nyheten. Skräp och det som för stunden verkar obetydligt kan i morgon eller om tio år vara just den pusselbiten som är avgörande och som gör hela skillnaden.

Läser vidare att Obama har hållit tal i USA, han ber om förnyat förtroende. "Ni valde mig inte för att jag skulle säga vad ni vill att jag ska säga. Ni valde mig för att berätta sanningen." Frågan är hur framgångsrikt det är? Det är alltid en risk att säga sanningen.

Att berätta för nån att livet inte bara kan innehålla sockervadd och lycka utan även hårda tag och sorg mottas sällan med hejarrop. Tro mig. Jag har testat. Somnar ensam till tonerna av skivan som går på repeat hos mig Swing of Sorrow från Umeåbandet Winhill/Losehill.

 

Lördag. Det är en vecka sedan jag kom hem från Berlin. Över en vecka sedan jag valde att fly i stället för att fäkta. Har begravt mina svärd och gömt min revolver, fast bär fortfarande skyddsdräkt och skottsäker väst.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!