Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Rå och ömsint humor i Noréns "Kliniken"

Besök på kliniken. Andreas Scheffel som psykotisk rasist och Cecilia Hackzell som hans mamma.Foto: Maria Edlind

Lars Norén har skrivit över 90 pjäser - det är fler än Shakespeare, Ibsen och Tjechov tillsammans. Det är säkert också anledningen till att många av Noréns bästa pjäser spelas så sällan: det finns för många att välja på. Ingen teater vill spela Norén varje år, och inte ens om man gjorde det vartannat år skulle man bara hinna med än en bråkdel av produktionen på ett halvsekel.

"Kliniken", som Folkteaterns amatörensemble tagit upp nu har bara spelats en gång tidigare i Göteborg, det var i Stadsteaterns "Noréns Garage" 1996, då pjäsen var ny. Christian Tomner har satt upp den på Grupp 98/ Plaza i Stockholm - det är i stort sett allt. Och det är synd på så rara ärtor.

"Kliniken" har det mesta man kan begära av en pjäs: den är tät, sammansatt, myllrar av motsägelsefulla, dramatiskt tacksamma rollfigurer, den har svärta och djup och ömhet och gott om sedvanlig Norén-humor, lite absurd och inte så lite kokett intellektuell.

"Kliniken" utspelar sig på en psykavdelning där vi bland annat möter den anorektiska, självmordsbenägna tonårsflickan, några kvinnor som utnyttjats sexuellt av sina närmaste, en bosnier med krigspsykos, en tyst pojke som går in i väggar och en skränande yngling vars analfixering mixas med överdrivet nationellt sinnelag.

Plus ett halvdussin andra människor med obstämd diagnos. Den mest odräglige och forcerade personen i öppningsscenen visar sig förstås vara vårdaren - en lite väl övertydlig blinkning till "Gökboet", kan tyckas.

Att det är Unga Folkteaterns skådespelare som gör dessa rollfigurer är intressant. Amatörskådespelarens kantighet, ibland uttryckt i alltför yviga manér, ibland i överdriven återhållsamhet, rimmar rätt väl med rollfigurernas trasighet.

Även om vi lätt kan känna igen oss i den psykiskt sjukes känslighet och oförutsägbarhet märker vi också instinktivt att något är för mycket, att det är obalans mellan själens krafter. Den, i viss mening, naiva gestaltningen kan därför ibland komma närmare denna förvirring än en gestaltning som hämtar sin näring ur teknik och konstfärdighet.

Det finns sagolikt vackra och ömsinta moment mitt i det råa och svarta: dialogen mellan "dansken" och den koketta damen till exempel (spelade av Jens Petersen och Kitty Molin) eller, på sitt sätt, scenen då plötsligt alla patienter finner gemensam, barnslig glädje framför tv-rutan i "Fem myror är fler än fyra elefanter". En droppe ironi och absurdism är det förstås också i denna bild av ett Supernormal-Sverige där till och med de mest vinddrivna existenser har en plats i de unisona räkne- ramsorna.

Folkteaterns Kim Lantz är, som vanligt, ansvarig för regin, denna gång även i samarbete med Saga Björklund Jönsson från Unga Folkteatern. De har lyckats utomordentligt väl med rollbesättningen; jag kommer på mig, efteråt, med att inte en enda gång ha undrat över om inte den eller den skådespelaren egentligen spelar sin egen neuros, om det inte är därför det känns så "äkta".

När man sluppit sådana funderingar efter att ha sett en amatörensemble i nästan två timmar vet man att det konstnärliga ledning- teamet gjort ett bra jobb.