Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Peter Harrysson gör sin Strindbergdebut

KEMI. Kaptenen (Peter Harryson) och hans hustru (Åsa-Lena Hjelm) pinar livet ur varann i Strindbergs "Dödsdansen".. Foto: PAMELA CORTÉS BRUNA

Peter Harryson och Åsa-Lena Hjelm stimulerar varandra till storspel i Strindbergs "Dödsdansen", skriver Kristjan Saag.

Teater

DÖDSDANSEN

Av August Strindberg

Regi: Erik Ståhlberg

Göteborgs Dramatiska Teater

Elakhet är en dygd, åtminstone på teatern.

De bästa replikerna är inte högtidliga förkunnelser om nåd och rättvisa utan giftigheter droppade ur mungipan och sanningar utslungade i ansiktet med full kraft.

Strindberg kunde tekniken och i "Dödsdansen" serverar han båda sorterna: artillerikaptenen Edgar står för den yviga varianten, hans hustru Alice för de mer raffinerade sticken. Båda pinar livet ur varann under ett knappt dygn. Innan vi ges nöjet att följa dem har de gjort detsamma i tjugofem år.

Erik Ståhlberg sätter upp "Dödsdansen" på Göteborgs Dramatiska Teater - i samverkan med Göteborgs Stadsteater och Folkteatern - och har, i Peter Harryson och Åsa-Lena Hjelm, ett verkligt radarpar: han med sin naturliga fysiska pondus som extraresurs, hon med sin klassiska deadpan-image: jag tror inte ett ord av vad du säger, och, för resten, jag bryr mig inte...

 

Erik Ståhlberg har lagt örat tätt intill Strindbergs pjästext och, åtminstone i första akten, missar vi inte en enda punchline. Så länge terrorbalans råder i äktenskapet och Edgar härskar i kraft av sitt översitteri och hans hustru kontrollerar honom med sitt öppna förakt är det frid och fröjd - om uttrycket tillåts. Dvs: Harryson och Hjelm stimulerar varandra till storspel och Erik Åkerlinds försynte Kurt, vars oväntade besök triggar i gång hämndarian på allvar, triggar även skådespeleriet.

Skulle någon ha glömt det blir vi påminda om att Strindberg är en av våra absolut roligaste författare, vid sidan av allt annat. Men i detta andra finns den i dag alltmer besvärliga hanteringen av förhållandet - eller kampen - mellan könen, det som Strindberg såg med andra ögon är dagens teaterpublik.

 

Så när Alice, för ett ögonblick, ser ut att få övertaget och sätter sin självbelåtne och inbilske kapten på plats, då jublar och applåderar premiärpubliken befriat. Samtidigt försvagas nyanserna i spelet: i stället för syrliga bisatser och skarpa kommentarer börjar Åsa-Lena Hjelm leverera högljudda tirader och Erik Åkerlind, som smidigt glidit förbi den ömsesidiga eldgivningen mellan makarna, har betydligt svårare att agera om så bara temporär stödpunkt åt den revanschistiska Alice.

Kort sagt: Strindberg ställer till det - ändå vill jag ge en eloge till Erik Ståhlberg som verkligen ansträngt sig för att leda oss fram till det obehagliga slutet: ett tillstånd utan vinnare, utan hopp, utan försoning. Kampen går vidare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!