"Pappa sa att vi skulle åka på utflykt"

Hennes pappa sa att hon de skulle på utflykt. Men i själva verket var Margita, fem år, på väg att lämnas till Vidkärrs barnhem.
Foto: Privat

De senaste åren har livet för de vanvårdade svenska barnhemsbarnen lyfts fram i ljuset. Men även alla tiotusentals barn som inte vanvårdades präglades av sin tid på hemmet.
I dag berättar GT-kulturens Margita Björklund för första gången om hur hon själv hamnade på Vidkärrs barnhem.

En morgon vaknade jag av att det var ovanligt tyst hemma. Jag ropade på mamma men i stället var det pappa som kom in i sängkammaren och berättade att mamma inte var hemma; min storasyster och lillebror var också borta. Pappa gav mig smörgås och mjölk och hjälpte mig sedan på med min finaste klänning och mina nya skor. Han packade en liten väska och sa att vi skulle åka på utflykt.

Vi klev in i pappas lilla Morris och efter en halvtimme stannade vi vid ett stort hus som låg inne i en park. Jag hade ingen aning om att det var Vidkärrs barnhem och att jag skulle lämnas kvar där.

I receptionen fanns ett stort dockskåp som jag fick leka med medan pappa skrev in mig. Ingen berättade någonting utan pappa sa bara att jag skulle vara en snäll flicka och följa med en av tanterna. Jag grät och bad att få åka hem igen men han kramade mig bara och lovade att komma och hälsa på mig nästa söndag.


Barnsköterskan tog mig i handen och tillsammans gick vi till ett annat hus där jag fick ta av mig mina egna kläder och i stället ta på barnhemmets. Mina satte hon en namnlapp på och hängde in i en stor garderob. Den dag som du får åka hem igen får du tillbaka dina kläder, lovade hon.

Första natten glömmer jag aldrig. Jag låg i en stor sovsal tillsammans med flera andra flickor i min ålder och grät och längtade hem När jag hörde en telefon ringa var jag övertygad om att det var min pappa Jag rusade ut i korridoren och började slita i barnsköterskans kläder och skrika att jag ville tala med min pappa. Sköterskan försökte lugna mig men när inget hjälpte slog hon till mig och drog mig tillbaka till sängen. Det som gjorde mest ont var inte örfilen, jag fick stryk av mamma också när jag var olydig, utan att jag var övergiven, att mamma och pappa inte älskade mig längre.

Som han lovat kom pappa på söndagen och hade med sig en jättepåse med godis. Jag minns inte vad vi talade om bara att det var sommar och att vi satt ute på en filt som pappa hämtat i bilen. När han skulle gå gråt jag och höll jag fast honom i benet tills en sköterska kom och drog loss mig.


När pappa försvunnit tog hon ifrån mig min gottepåse och lät mig bara behålla en klubba. Resten delade hon ut till de andra barnen. Jag minns hur ledsen jag blev. Det var ju mitt godis som min pappa hade gett mig. Inte förstod jag, fem år gammal, att det fanns barn som aldrig fick någon gottepåse och som aldrig fick besök av sin pappa eller mamma.

Jag har aldrig någonsin lekt så mycket som jag gjorde de månaderna jag var på barnhemmet. Mest var vi ute och lekte och jag lärde mig att hoppa hage och slå enkelbåge. Vi fick också hjälpa till att duka och var man riktigt duktig kunde man som belöning få bära tillbaka de tomma kantinerna till köket.

Ibland fick jag gå till ett speciellt rum där det fanns sollampor, ta på ett par tjocka svarta glasögon och ligga stilla en stund på golvet och sola. Varför vet jag fortfarande inte.


En dag fick jag följa med en av sköterskorna med spårvagnen till stan. Jag glömmer aldrig vilken lyckokänsla det var att sitta med henne på en parkbänk och få en stor glass att slicka på. Överhuvudtaget har jag inga minnen av att de vuxna var stygga mot oss barn. Vi fick tillsägelser och smäll på stjärten om vi inte löd, men så var det hemma också.


En kväll fick jag hög feber och flyttades till en särskild sjukavdelning. När jag vaknade upp låg jag ensam i en säng fastbunden med sele och kunde knappt röra mig. Jag var bara fem år men den förtvivlan jag kände då har etsat sig fast i mitt minne. Jag ropade efter mamma och pappa men ingen kom.

I efterhand har mamma, som då var inlagd på sjukhus, berättat för mig att hon tiggde sig till permission för att kunna hälsa på mig, men reglerna på barnhemmet var stenhårda. Varken mamma eller pappa fick komma in till mig. De fick inte ens visa sig utan bara i största hemlighet kika på mig genom en glasruta. Men tack vare mammas vädjanden slapp jag i fortsättningen att ligga bunden i sängen.

I slutet av augusti 1950 fick jag lämna Vidkärrs barnhem. Jag fick träffa mamma och min storasyster igen men min älskade lillebror, som var placerad på ett annat barnhem, fick stanna där ytterligare några månader.

Mamma har många gånger berättat hur djupt tiden på barnhemmet präglade mig. Jag satt tyst, gjorde inget utan att be om lov först och vågade knappt röra mig. Jag hade blivit änglalikt snäll. I själva verket var jag livrädd för att mamma eller pappa skulle tycka jag var stygg och bli arg på mig och som straff skicka tillbaka mig till barnhemmet.


Inte förstod jag då att det var för att mamma var sjuk och pappa måste arbeta som jag och mina syskon inte kunde bo kvar hemma. Ingen berättade ju någonsin någonting för barn på den tiden.

100 000 barn på barnhem

+ Under åren 1950-1980 bodde cirka 100 000 barn i Sverige längre eller kortare perioder på barnhem.

+ Ett barnhem skulle tillgodose barnens behov av disciplin, renlighet och moralisk uppbygglig fostran.

+ Vidkärrs barnhem i östra Göteborg invigdes 1935 och lades ner 1976.

+ Barnhemmet hade plats för 200 flickor och pojkar mellan ett och sexton år.

+ I Vanvårdsutredningen vittnade 65 av 86 intervjuade barnhemsbarn om att de utsatts för vanvård vid Vidkärrs barnhem.

+ Riksdagen har beslutat att personer som varit omhändertagen för samhällsvård någon gång under perioden 1920 till 1980 och utsatts för övergrepp eller försummelser av allvarlig art har rätt till en ersättning på 250 000 kronor.