Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Om jag var CIA-agent var Moberg det också"

SKAMMEN. "Om jag var CIA-agent var även Harry Martinsson och Vilhelm Moberg det. Men jag minns den skam vi kände över att vi inte anat att det var CIA som gett oss ekonomiskt stöd", skriver författaren Birgitta Stenberg.Foto: Leif Gustafsson

I morgon sänds P3:s uppskjutna dokumentär om "CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige".

Författaren Birgitta Stenberg skriver om tiden då hon pekades ut som CIA-agent.

"CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige", P3 i morgon, söndag, 14.03.

För en knapp månad sedan skrev författaren Lars Gustafsson en härlig artikel i GT där han bemötte en forskares - Mikael Nilssons - märkliga slutsats att Dagens Nyheters store man Herbert Tingsten skulle ha varit CIA-agent. Om han var det så var också jag det, för att inte tala om Harry Martinson, Eyvind Johnsson, Vilhelm Moberg och Ingemar Hedenius.

Vad vi gjorde var att tillhöra "Svenska kommittén för kulturens frihet", en underavdelning av den världsomspännande Congress for Cultural Freedom. Jag var sekreterare i Svenska kommittén och redaktör för vår tidning Kulturkontakt där jag efterträdde Ture Nerman.

Ekonomiskt stöd fick vi från Ford Foundation.

CCF letade efter radikala skribenter världen över som inte höll på Sovjetunionens sätt att sköta demokratin, med Gulaglägren och allmänt förtryck. Jag var samtidigt journalist på syndikalistiska Arbetaren vid den här tiden och på redaktionen fanns en redaktör, Helmut Rydinger, som varit med i spanska inbördeskriget där kommunisterna direkt motarbetat syndikalisterna trots att båda grupperna kommit för att hjälpa till i kriget mot anfallaren Franco. Så CCF passade mig precis.

 

I serien tidskrifter som delvis sponsrades av Ford Foundation fanns några av de största och bästa. Stephen Spender och Melvin Lasker skötte engelska Encounter, i Danmark var det motståndsbladet från världskriget som övertagits, i Österrike Der Monat, italienska Tempo Presente låg i händerna på Ignazio Silone, den franska Preuves sköttes av världskända filosofer och så vidare. Tidskrifterna fanns också i Indien och Uganda och andra länder.

Och i mitt liv som alltid varit fyllt av slumpen ifall den existerar, hände detta: Huvudmannen för CCF-pressen hette John C. Hunt och var placerad i Paris. På hans anmodan besökte jag honom. Där satt till min förvåning en gammal kärlek jag haft, författaren Austryn Wainhouse som ypperligt översatte de Sades och andra gammalfranska texter till den tidens engelska. Det befanns att han och John gått i samma universitet i USA och att de tillbringat somrar tillsammans med jordbruksjobb för att ha råd att fortsätta sina studier.

Naturligtvis umgicks vi tre i Paris. Och naturligtvis bidrog detta till att jag utpekades som CIA-agent när sanningen kröp fram två år senare och det basunerades ut att det inte varit Ford Foundation utan CIA som stöttat alla dessa kulturtidningar ekonomiskt.

Vid det laget hade Arbetaren just blivit veckotidning i stället för daglig så jag fick sparken som sist anställd. Belåtet hoppade jag av Kulturkontakt och stannade nere i Europa, jag ville nu enbart skriva böcker och lära mig språk på språk för att kunna skildra människor jag mötte där.

 

Skandalen med CIA-stödet gick ut över världen, som tur var hade Ingemar Hedenius tagit med sig Kulturkontakt till Uppsala universitet där han undervisade. Den var nu en begränsad liten tidskrift och självdog snabbt efter avslöjandet.

Värre var det för de stora kulturtidningarna ute i världen, jag minns den skam som avslöjandet drog över oss alla som ingenting anat.

 

Birgitta Stenberg

kultur@gt.se