Och nästa gång får man faktiskt möta de pigga pepparkornsögonen och den oansenliga tussen visar sig ha ben och näbb och en alldeles bedårande uppsyn, lite charmigt kaxig när den knixar med hela kroppen för varje indignerat knäpp. Och så den lysande tegelorange haklappen som riktigt glöder i kvällssolen, och man blir alldeles varm inombords!
Så kan det hampa sig när en misslynt rödhake lockar en att öppna sinnena för den spännande och vackra bit av verkligheten som tillhör fåglarna. Och senare, när man kopplar ihop den söta vännen i buskarna med de överjordiskt silverklara och hisnande tonkaskader som morgon och kväll får hela världen att glänsa, växer upplevelsen till ett förundrat aah, och man får lust att veta mer om dessa osannolika varelser vi delar planeten, och trädgården, med.
Fjäderprakt
Eller så har man inte tänkt så mycket över hur en fågel ser ut, tills man en decembermorgon överrumplas av mötet med trasten som ligger där i det frostiga gräset, med ögat för evigt slutet, liksom overkligt vacker i sina utsökta nyanser av grått och brunt och gräddvitt. En intimitet som berör och andas om undret i det lilla.
Annars är den tiden avlägsen när den nyfikne fick ta till bössan eller pilbågen för att stilla sin lust att se hur de skönsjungande faktiskt ser ut på nära håll. Nu finns det så många skildringar i ord och bild att man inte behöver undra. Och med en kikare får man möjlighet att själv låta sig bedåras av sidensvansarnas sagolika fjäderprakt, eller förundras över hägerns gracila väntan på fiskelycka i strandkanten.
Utbudet av fälthandböcker har det senaste halvseklet exploderat, från Erik Rosenbergs klassiska "Fåglar i Sverige", än i dag mycket läsvärd, till "Fågelguiden" som med sitt omfång av Europas alla fåglar och rika bildexempel på fåglar i olika åldrar och dräkter blir något av en djungel för nybörjaren, men ett måste för den inbitne fågelskådaren.
Kikare underlättar
Och nu kommer apparna till assistans för att avhjälpa fälthandbokens mest uppenbara brist - fåglarnas läten. Från de enklare med våra vanligaste trädgårdsvänner till nämnda "Fågelguiden" som nu kommer även som app med kompletterande läten och filmer.
Mycket matnyttigt kan man också hitta på nätet - inte minst Sveriges Radios "P2-fågeln", med kunniga och trevliga samtal om varje art, rekommenderas varmt.
Man måste verkligen inte ha alla de senaste och dyraste pinalerna, men en kikare underlättar så klart. Och när man med dess hjälp ställs inför uppenbarelse efter uppenbarelse häpnar man över att det faktiskt finns sådana fåglar här, alldeles utanför mitt hus, och inte bara på tv.
Det bor en grönfink på min gata
den är så grön så det går knappt att förklara
den sjunger som den värsta kanariefågel
och de är faktiskt nästan släkt.
Ola Freijd
