Utifrån solvarvets cirkelformade logik har vi precis passerat vinterhalvårets mittskarv, och rullar så sakta mot ljusare tider. Just i dag nyper nollan lätt i kinderna, medan en tapper decembersol slänger generösa skurar med eldpilar från sin hukande position vid horisonten.
Jag stannar och lyssnar. Den klara luften bär med sig bostadsområdets ljud - röster, en hund, en bil som startar. Plötsligt hör jag den mjuka visslingen, försynt, lite vemodig. Böjer huvudet bakåt och spanar, och där sitter de ju, högst upp i den nakna björken, ett litet sällskap, utspritt.
Rymden är intensivt blå ovanför dem, och här nedanför ligger allt i sval skugga, men trädtoppens grenar fullkomligt brinner i det sneda solljuset, och domherrarna lyser som lanternor. Bilden känns så avklarnad, så ikonisk, som vore den en gammeldags julbonad broderad i korsstygn direkt på vardaglighetens aidaväv.
Var mänska känner ju domherren, den vackra, godmodigt bulliga finken. Allt med den är mjukt och rundat, till och med locklätets melankoliska båge. Och det alldeles runda, brunsvarta ögat blänker lika milt och mystiskt som en skogstjärn i den mörkaste trollskog.
Överrocken, i siden och sammet, är blåglänsande svart och vit, om ryggen grå. Näbben som en putsad lacksko. Och så det granna bröstet, vars tvenne uppenbarelser bägge undflyr all beskrivning. Hanens röda, sanslöst mitt emellan blekrött och orange - att säga vallmofärgat ger en aning om dess aura, och kanske nypon. Lika omöjligt med honans ljusa bruna, som liksom vinglar mot violett.
Om inte annat skimrar det så skönt som lera, eller som en regnvåt daggmask - hänförande vackert hur som helst.
Nu prunkar de i björkens topp en stund, och kollar läget innan de törs dyka ner till fågelmatningen som hägrar. Med flinka näbbar skalas hamp- och solrosfrön, och enligt fågelkännarnestorn Erik Rosenberg har honan företräde där till bordet. Annars gillas mångahanda knoppar, bär och frön från till exempel rönn och lönn.
Om sommarn syns de inte till men lever undanskymt familjeliv i barrskog, kanske på närmare håll än man anar. Och har man lagt den vemodiga visslingen på minnet är det bara att vässa öronen. Med en smula tur kan man även få höra sången som är någonting alldeles för sig, och det enda hos domherren som spretar.
Både han och hon exekverar, och det egenartade kvädet är trevande försynt, gnissligt, skorrande, liksom hoplappat av spillbitar från en elektronmusikalisk ljudverkstad. Eller med lite fantasi som när man söker av frekvensbandet på en knastrig gammal radioapparat.
I samma anda har under senare vintrar östliga domherrar, kanske ryska, dykt upp och överraskat med sitt annorlunda lockläte. Inte det vanliga mjuka, utan ett rakt tvåstämmigt som från en liten leksakstrumpet. Spännande att lyssna efter i vinter - är fågeln man möter en mjukis eller en tutis?
Sitt namn fick finken i gamla tider, av den svarta hättans likhet med kåpan som domkapitlets domherrar bar. Förr var den även populär som burfågel för sin förmåga att lära sig vissla melodier. Och hade man varit en skald av den gamla stammen, hade man på den där korsstygnsbonaden kanske broderat något i stil med:
"Fjolårsbrun och Nyponröd
mötas på en rönnbärskvist.
- Ät du först min kära
utav de goa bära,
så flätar jag en visa visst
av somt emellan liv och död."
Var nu frikostig med solrosfröna i vinter, du som har möjlighet därtill. Här finns många medvarelser som kan behöva stöd och hjälp i tillvaron, och kanske extra så nu under den mörka och kalla delen av året. För vi är alla skinande själar, med eller utan vingar.
OLA FREIJD
