Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Njuter av världen ur
ett barns perspektiv

EN ANNAN VINKEL. "När jag tittar på publiken, de uppmärksamma barnen, landar något och jag ser att Sparvel visar oss sin värld som den ser ut för henne", skriver Kajsa Bergström om barnteatern "Sparvel". På bilden syns Sara Klingvall och Jan Ericson. Foto: LINA IKSE Foto: Lina Ikse

Kajsa Bergström ser Sparvel på teater Tamauer och njuter av att få se världen ur ett barns perspektiv, snett underifrån.

Teater

Sparvel

Sparvel på teatern Tamauer, från 6 år.

Vuxna som spelar barn är ibland det värsta som finns. Pernilla Wahlgren som halvpsykotisk Pippi Långstrump till exempel, eller de barnprogramledare som tror att barnasinne bäst manifesteras genom debil entusiasm. Men Sparvel (efter Barbro Lindgrens böcker) på teater Tamauer visar att något så tillfälligt som ålder inte behöver vara ett hinder och att det är fullt möjligt att ha ett ärligt tilltal utan att gå över huvudet på de barn man vill nå.

 

Allvarligt tittar flickan Sparvel (Sara Klingvall) på sin värld snett underifrån. En värld som är befolkad av bland andra grannungen Plåsterlappen, Buspojkarna och Sparvels ibland snälla och ibland oförstående mappa. På Eddie Murphyskt vis görs de alla av Jan Ericson som ledigt svingar sig mellan dialekter och huvudbonader.

De skaver lite först, figurerna som gapar och grimaserar. Jag minns det som att Sparvel i böckerna eftertänksamt ritade fram sin världskarta. Men när jag tittar på publiken, de uppmärksamma barnen, landar något och jag ser att Sparvel visar oss sin värld som den ser ut för henne. Fisktanten ojar sig i telefonen när hon förhör sig om omgivningens krämpor och Plåsterlappen är både gapig snorunge och bästa vän.

Somligt är obegripligt. Varför finns det en som väljer att ha munnen på sidan? Och varför skulle någon välja att dö? Eller att vara fattig? Medan annat är självklart. Sparvel själv kan till exempel aldrig dö. Hon känner det på sig.

 

Den smarta scenografin av Heidi Saikkonen leker med skalan. En kulle med ett hus mitt på golvet blir en scen på scenen som Sparvel kan röra sig runt eller använda för att med dockor spela upp det som försiggår runt henne.

Och det är mycket. Ensam upptäcker hon världen. Utan mobil eller vuxensällskap möter Buspojkarna som vill att hon ska dra ner byxorna och Barnfarbrorn som hon inte får leka med för mappa för man kan aldrig veta. Jag undrar om barnen i bänkarna alls kan känna igen sig. Har de någonsin lekt ensamma i skogen? Eller stått vid en tjärn och tänkt på döden? Men jag tror nog de förstår. Synvinkeln, den snett underifrån, har de trots allt gemensamt.

 

Kajsa Bergström

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!