Enligt Hillevi Nagel finns det två sorters fotografer. De som gör bilder och de som ser bilder. Hon räknar sig själv till den senare kategorin.
- Att promenera var och är fortfarande ett sätt att komma från grubblerier, att vara närvarande och suga in det jag ser. De små budskapen kändes som magiska tecken till mig när jag behövde den som mest. Som när jag var superdeppig och det plötsligt framträder världens tröstebud i ett slitet "Älska livet" på trätrallen vid Röda sten.
Från början var arbetet mer trevande, men efter att Hillevi Nagel skaffade en digitalkamera som gjorde det lättare att kategorisera kände hon att hon ville göra något. Omslagsfotot på första boken har budskapet "Det finns inte ord".
- Den är häftig och illustrerar verkligen det som står. Men många gånger uppskattar jag foton som är mer subtila. I dag fotograferar alla överallt och i alla lägen. Det känns lite som att det råder en bildanalfabetism. Många stannar aldrig vid ett fotografi och ser de mångbottnade betydelserna.
År 2007 var Hillevi Nagel sugen på ett nytt projekt. Hon bestämde sig för att ta en bild varje dag i ett år. Oftast blev det någonstans mellan hemmet i Kungsladugård och lokalen på kabyssgatan.
- Jag hade några alternativa vägar, men jag fick anstränga mig lite mer för att hitta och se det humoristiska eller sorgliga i en situation.
Vissa bilder känns nästan för bra för att vara sanna, som bilarna som står efter varandra i en bilkö med registreringsskyltarna CAT och RAT. Är de arrangerande?
- Nej, inte något! Det måste verkligen poängteras. Den bilden tog jag vid ett rödljus på Brunnsgatan. Det var ren tur att jag hann få upp systemkameran i tid. De flesta av bilderna och budskapen finns bara en kort tid. Ibland tänker jag att vi slösar bort den riktiga världen medan vi tillbringar allt mer tid framför datorskärmar.
Är du för klotter?
- Nja, det skulle jag inte säga, men jag älskar det där klottret när någon har tänkt. När en ensam röst som har talat och uttryckt ett budskap från djupet av hjärtat. Och vissa gånger är det bara roligt. Som den där dörren det står paradis, men som inte har något paradisiskt över sig.
Vilka förhoppningar har du med boken?
- Att den ska nå ut, förstås, men också att folk sa se att det finns små meddelanden överallt att ta till sig som kan innebära djupare förståelse för livet. Jag hoppas att läsaren inte bläddrar för fort så att boken kan leda till eftertanke. Det där vardagliga är inte alltid så tjusigt, men det säger så mycket om vår tid och vad människor tänker och känner.
