Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

När brödupproret kom till Göteborg

FAKTA

OM PJÄSEN
”Hunger” har urpremiär på Göteborgs stadsteater på fredag. Text, regi och scenografi Mindgroup. På scen Åsa-Lena Hjelm, Lisa Lindgren, Emilie Strandberg, Eivin Dahlgren och Per-Anders Ericson.

– Vi var några flickor som höll på med vår bollskola och hystade bollar mot en vägg på Lilla Olivedalsgatan.
Vad var det för väder den där lördagen den 5 maj 1917?
– Det var varmt och soligt, men plötsligt hörde vi rop som åskade: ”De stormar Asklunds!”
Maj Danelius och hennes kompisar såg många komma springande.
– Vi rusade efter dem. Nyfikna. Gatorna gungade. Och flätorna daskade allt hårdare mot ryggen ju fortare jag sprang.
Maj Danelius, som föddes för 100 år sedan, berättade det här för mig för elva år sedan. Vi satt hemma hos henne i Landala och hon sa att hon kom ihåg precis hur brödupproret i Göteborg startade.
– När vi kom fram till Olof Asklunds bageri i hörnet av Risåsgatan och Övre Husargatan var där fullt med folk. Några försökte storma dörren. Fler och fler kom dit, alla trängdes och knuffades och skrek.
Vad ropade de?
– ”Bröd! Bröd!” Många hade korgar med sig och många bar ungar som skrek av hunger.
Kriget hade varat i tre år. Gränserna var stängda. Folk var utsvultna. Desperata.
Statsminister Hjalmar Hammarskjöld kallades i folkmun för Hungerskjöld.

Innan brödupproret kom till Göteborg hade det protesterats i Västervik, Borlänge, Skövde, Norrköping, Västerås... Det var en minst sagt omvälvande tid, mycket på grund av kriget som gjorde det svårt med tillgången på mat.
Tillika var potatisskörden mager.
Och hösten 1916 ransonerades socker.
I januari 1917 ransonerades också brödet.
Strax därpå kom den ryska februarirevolutionen vilket gav de svenska socialisterna medvind. Snart demonstrerades det över hela Sverige mot att det saknades livsmedel. Hungerprotesterna ledde i sin tur till krav på radikala politiska förändringar, som att monarkin skulle avskaffas. Och att frågan om allmän och lika rösträtt skulle sluta förhalas av kung Oscar II och regeringen och riksdagen.
Antimilitarismen växte sig också stark.
Många historiker säger att närmare revolution har vi aldrig varit i Sverige – våren 1917 hölls mer än 150 stora hungerdemonstrationer i Sverige. Det utsågs också arbetarkommittéer som skulle kontrollera hur fördelningen av mat gick till.
I Göteborg började det stora upproret morgonen den 5 maj med att folk i Redbergslid ville undersöka om Anton E Olssons Speceriaffär i Redbergslid undanhöll livsmedel. Samtidigt krävde kvinnor vid Allmänna vägen att få köpa bröd utan kuponger. Fler och fler butiker – i Majorna, Landala, Vasastan – ”besöktes”.
Allas vår Kent Andersson skrev 1976 en av sina mest kända texter om just upprorskänslorna, ”Balladen om brödupproret”. Den inleds så här:
”Minns 1917, barn, den kalla hungerns år.
Jag ser det än framför mig hur vi frusna kvinnor står
i långa hungerköer vid krämarns stängda bod.”
Refrängen, som verkligen blivit en visa, lyder:
”Det finns inget mörker, min dotter,
mörker är stulet ljus.
Stjäl krämarn ljuset från dig,
så bryt dig in i hans hus.”

Och senare:
”Så tog vi hämnd på krämarna och deras ockerpris.
Men krämarna tog också hämnd - i form utav polis.”

– Ja, det är en fin text som beskriver precis hur folk tänkte då och vad som hände, sa Maj Danelius.

Hon sa också att hon tyckte om statyn på Järntorget, den som hyllar brödupproret och bär inskriptionen: ”Till minne av dem som kämpade för bröd, rättvisa och frihet.”
– När jag tänker tillbaka... Jag var glad över att min far då och då under den hårda tiden kunde få köpa potatis från bönder i Vårgårda.
Hon tänkte på just det, på att hennes familj trots allt var lyckligt lottad, när de stora rutorna på Olof Asklunds bageri krossades. Då var flera hundra där, för djungeltelegrafen fick folk att strömma till från kvarteren runtomkring.
I Göteborg var det nästan 40 000 som den dagen marscherade genom stan efter mat, de flesta var kvinnor.
Maj Danelius och hennes bollkompisar såg det och hörde fler och fler ropa ut sin förtvivlan. Limpor, skorpor, bullar langades allt fortare ut från Olof Asklunds bageri och det blev slagsmål om brödet.
– Någon sa till oss: ”Tåla er, ungar.”
Gjorde ni det?
– Vi lyckades få några bullar som vi snabbt åt upp.
De första poliserna anlände för att stoppa brödupproret vid bageriet.
– Vi var visserligen vana vid poliser för de kom ofta och tog fyllegubbar i vårt kvarter, men denna gång kom de sprängande på höga hästar. Det var första gången den minnesvärda dagen som vi verkligen blev rädda.
Polisen fick så småningom hjälp av Göta artilleriregemente i Kviberg för att slå ner upproret.
– Ja, massorna jagades in på smågator. Vi flickor stod länge i en port och hukade innan vi till slut vågade smyga oss hemåt.
Till bollskolan?
– Ja. Till vår bollskola. Som den dagen också blev en bullskola.
Sa Maj Danelius som dog i januari 2006. Tre år senare kommer nu pjäsen ”Hunger” om det som hon såg som en liten flicka och aldrig glömde.

Stig Hansén
kulturen@gt.se