Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mysteriet med det smala huset

I somras skrev Anna-Clara Löfvenberg i GT om den sorgliga historien när Annedal revs och en stadsdel mitt i Göteborg förvandlades till en sjuttiotalsförort. Hur hela det gamla gatunätet raderades ut och Västergatan förvandlades till en banvall för spårvagnarna.
Men skyndar man sig förbi de trista gula sjuvåningshusen har jag i hörnet av Västergatan och Föreningsgatan upptäckt ett helt osannolikt hus med tinnar och torn, som ser ut som vore det hämtat ur en av min barndoms sagoböcker. Det var den tidens arkitekt på modet, tysken Louis Enders – anställd hos byggnadsfirman Joachim Dähn –  som ritade den vackra byggnaden, som stod klar 1902.
Det syns tydligt att Enders var starkt influerad av idéer som förknippas med jugend och art nouveau. Tornen vrider sig mjukt uppåt liksom balkongernas järnsmidda, slingrande växtrankor. Den fantasirika, gul- och ockraskimrande fasaden är som hämtad direkt ur den klassiska repertoaren med maskaroner, flodgudar, fiskar, snäckor och blomstergirlanger. Mot detta kontrasterar de mörkare horisontella banden längs fasaden, de gröna balkongräckena, markiserna och detaljerna i fönsterbågarna. I trapphallen glimmar de blyförsedda jugendfönstren, och över den välbevarade entrédörren strålar överljusfönstret av färgrika, blyinfattade glasbitar.
Det är ett ofattbart vackert hus som bostadsrättsföreningen Päronet till glädje för alla göteborgare vårdar med stor omsorg och känsla för de historiska värdena. Den är ett föredöme som många fastighetsägare borde lära av och ta efter. 

Enders fick flera prestigefyllda uppdrag under sin tid i Göteborg. Märkligt nog har de flesta klarat sig undan rivningsraseriet. Wettergrens konfektionsfabrik i Stigbergsliden, Hertziahuset på Packhusplatsen och Odd Fellows ordenshus på Vasagatan finns ännu kvar. Men hans främsta skapelse, Affärskvarteret Arkaden – en mysig gata full med småaffärer och med en fläkt från kontinenten – revs 1972; till sorg för alla som ansåg att Arkaden var Göteborgs verkliga centrum.
Ungefär där Västergatan övergår till att bli Haga Kyrkogata och Annedal blir Vasastan har inte mycket förändrats. De gamla stenhusen från slutet av 1800-talet finns kvar, och tittar man efter ser man att inget hus är det andra likt. Fasader, portar, fönster, ornamentering och balkonger är olika. Varje arkitekt, varje byggherre har velat sätta sin prägel på sitt hus.

Från början var tanken att Haga Kyrkogata skulle bebyggs med stora villor, ungefär som på Föreningsgatan, men behovet av bostäder var så stort att det i stället blev stora hyreshus av tysk modell. För att få en mjukare övergång bestämde emellertid kommunen att husen närmast Föreningsgatans villastad skulle byggas fristående och omges av små parker. Och så ligger de än i dag trots politikernas mani att bygga och förtäta i innerstan.
Men ingen regel utan undantag. I strid med stadsplanen är husen på nummer 24 och 26 sammanbyggda. Hur byggmästare Vilén och arkitekt Hjalmar Cornilsen bar sig åt vet jag inte, men de fick i varje fall tillstånd att fylla ut mellanrummet mellan husen med en lägenhet i fyra plan. För övrigt just nu utbjuden till försäljning för över åtta miljoner kronor.

Resultatet blev inte
en enkel förlängning av det ursprungliga huset utan snarare ett nytt, mycket smalt men högt hus. I material, färg och form liknar det grannhuset men har ändå har sin egen jugend-inspirerade stil med balkongräcken som ser ut som smäckra böljande växtrankor, lejonmaskaroner som grimaserar och ett trekantigt burspråk som avslutas med kupol och spira.
Detta brott mot stadsplanen är alltså förklaringen till att man på Haga Kyrkogata – mitt bland de tyskinspirerade hyreshusen – hittar en märklig byggnad som hämtad direkt från ett burget engelsk radhusområde.

Margita Björklund
kulturen@gt.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!