Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mycket show och mindre verkstad

Okordinerat. Det är mycket sång och dans på Gunnebo i år - men inte alltid koordinerat med monologer och sketcher. . Foto: LINA IKSE<br>Hanna Lindblad och Claes Malmberg i duett.
Foto: Lina Ikse

Las Vegas-glamouren tar över när Gunnebo sommarteater bjuder på kabaret

Efter succén förra året med "Charmören från Långedrag" fortsätter Gunnebo sommarteater i varieté/ kabaret-traditionen. Årets föreställning heter "Från parken till Vegas" och bjuder en blandning av sketcher, standup och sång- och dansnummer med 60-talshits som bas i första akten och musikalmelodier och Las Vegas-stuk i andra.

Lokalprägeln finns förstås med - det gör den alltid när Claes Malmberg står på scenen - i år utmanas den dessutom kärvänligt av Lennie Norman, som spelar dumdryg stockholmare i en av sina monologer utan att det stör den goda stämningen.


Det är folkligt, festligt och fullsatt, med andra ord, och ändå misstänker jag att kabaretformen inte riktigt plockar fram det bästa hos ensemblen. Tydligast blir det med gummigubben Ola Forssmed, vars mimkonster knappt utnyttjas alls i föreställningen, men även Claes Malmbergs och Lennie Normans standupnummer - som är utsökta i sig - känns ibland som egendomliga solitärer i en annars ganska spretig och obestämd glamourshow.

Det är inte den röda tråden jag är ute efter, kabareten är ju, till sin natur, mångstämmig. Vad jag saknar i "Från parken till Vegas" är snarare en inre struktur, något som förmår binda ihop text och musik. Standupens intima tilltal rimmar helt enkelt inte så bra med Vegasglammet. Och artistmedverkan i all ära, men jag undrar om det inte varit för många kockar vid manustillverkningen: de flesta sketcherna och ett par av sång- texterna håller bara inte måttet.


Bäst är det när ensemblen drar ner på tempot, när den vackra klangen i Hanna Lindblads röst inte försvinner i teaterns undermåliga ljudanläggning, när Claes Malmberg får ro att lägga in sina geniala improvisationer i snacket och när kören hinner utveckla lite mer stämsång bortom bensprattlet.

Kort sagt: det som varit bonus i de senaste årens musikteaterföreställningar: gagsen, sångerna, improvisationerna, har nu lyfts fram i förgrunden, samtidigt som den bärande strukturen, det som gav koncentration och vila i naturliga proportioner, försvunnit.

På kort sikt kanske sommarteatern vinner publik på Gunnebo, men några sådana segrar till och egenarten och kvalitén på slottets sommarscen går förlorad.