Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Musikalen sitter som en vadmalssmäck

Proffsiga utvandrare. "Kristina från Duvemåla" lever vidare i en väloljad och proffsig göteborgsuppsättning där fyra finska solister lyfter upplevelsen till nya höjder. Foto: Mats Bäcker

Björn & Bennys musikaliska Moberg-epos utvandrar från Helsingfors till Göteborg.

Peter Wennö ser en föreställning som lever högt på sin vitala professionalism - och sina nya imponerande röster.

De utvandrar till ett förlovat land för att slippa hunger, fattigdom och förtryck. Visst låter det bekant. Och aktuellt. Men en gång var det vi svenskar som flydde i hundratusental med drömmen om ett bättre liv. En miljon krossade Atlanten med enkelbiljett innan strömmen ebbade ut. Märkligt att tänka på i dag, eller hur herr och fru 13 procent?

Göteborgsoperans scen är fylld av stora småländska stenblock när ridån går upp och publiken kan sin mobergska romansvit, Troell-filmerna och sedan snart två decennier också musikal- succén av Andersson, Ulvaeus och regissör Rudolfsson.

Kristinas liv

Kristinas liv i Duvemåla och i Minnesota-exil var en omöjlighet på Broadway och i West End - men den växer som en astrakanapel i den svenska folksjälen. Vi kan helt enkelt inte få nog av den mustiga men vemodiga historien och när den helsingforsbaserade Svenska Teaterns uppsättning nu tar plats i Göteborg väntar 99 utsålda föreställningar.

Solisterna? Fullständigt obekanta för de flesta av oss. Jag kan bara säga att det kändes som en befrielse. Inga veckotidningsfejs i hucklen, inga svensktoppslångliggare i slokhatt - bara fyra otroligt begåvade artister som sätter sin egen prägel på rollfigurerna. Maria Ylipää gör en Kristina med lite högre kroppstemperatur och humör, Robert Noack klarar att ta en ganska valpig Karl-Oskar in i vuxenmörkret, Birthe Wingrens Ulrika är självklar i sin vasstungade feminism och Oskar Nilsson gör Roberts guldgrävarberättelse i andra akten så att man tappar andan. Vilken enorm inlevelse den killen har. Och vilka självklara, nyansrika, tonsäkra och klangfulla röster som samtliga är begåvade med! Det märks att kvartetten är väl inkörd. De har sina sånger och karaktärer i blodet och föreställningen sitter som en vadmalssmäck redan första kvällen.

Frågetecken rätas ut

I början hade jag lite frågetecken för Maria Ylipääs brytning, var svårt att höra texten, men det berodde nog mest på att hennes mikrofon inte var på topp där i inledningsgungan. Man vande sig snabbt och kvällens värsta taklyftare var, förstås, hennes version av "Du måste finnas". Akt 2 är på det stora hela en smärre hitkavalkad och den trimning av föreställningens längd som har gjorts ger ett bättre flyt och färre transportsträckor än i urversionen från -95.

Robin Wagners scenografi är effektfull i både stort och smått och har smarta lösningar som på ett fantastiskt sätt bidrar till berättandet. Från hjulångare och segel- fartyg till svävande stenblock och växande sädesfält. Vi ska heller inte glömma en vass och följsam orkester och en musik av ett skäggigt geni där även den minsta övergångsslinga mellan scenerierna är av högsta världsklass. Han slarvar inte med sina melodi-snuttar den killen.

Så det är bara att gratulera Göteborg och Sverige. "Kristina från Duvemåla" är vid godast tänkbara vigör och fyra finska fantomsångare ger uppsättningen en ny fräsch slagkraft som är knockande. Glöm inte näsduken bara.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!