Jag blir rörd när jag kommer hem till den pensionerade sotaren Gösta Malmström och hans fru Gull-Britt i Kungsbacka. När vi bestämde att träffas nämnde jag att ett foto på honom i sotarmössa vore trevligt. Han svarade att han inte hade kvar den, men skulle se vad han kunde göra. Nu visar det sig att Gull-Britt har sytt en sotarmössa.
– Pyttsan. Det är gjort i en handvändning, säger hon.
Och visst; hon har vanan inne. Gösta började som sotare 1947 och fortsatte troget i fyrtionio år.
Som stolt yrkesman är han noggrann med terminologin:
– Det heter inte sotarmössa utan kurpis. Det är en del av sotarnas hemliga språk – knoparmoj – som uppstod utifrån behovet att skapa en yrkesgemenskap och kunna prata utan att andra förstod. Alltså en yrkesslang, där det finns inslag av bland annat romani, flottistspråk och västgötaknallarnas språk - så kallat månsing.
Mössa heter "korpa" på månsing, får jag veta, och "pirka" var allmänt vedertagen slang för mössa under slutet av 1800-talet.
– Knoparmoj bygger mycket på bokstavsomkastningar, och på det sättet kan ordet kurpis ha uppstått.
Hur skulle du vilja beskriva mössan?
– Den övre delen rynkas ihop och sys fast mot ett tygbeklätt lyckomynt i mitten. Mössan trycks till och formas så att höger öra delvis täcks. Man vill helt enkelt få stuns på kurpisen – den ska se stilig ut.
– Sen har den förstås en praktisk funktion. Den är ett skydd mot smuts och sot, och därför är den nedre delen uppvikt i flera lager. När man kröp i kanaler och skorstenar vecklades den ut över ansiktet och stoppades under skjortlinningen. Det var förstås inte bra ur arbetsmiljösynpunkt, men kurpisen försvann inte när de riktiga andningsskydden kom. Den blev en symbol för yrkeskåren.
Att förmännen tidigare kunde använda hög hatt förklarar Gösta med att de inte behövde andningsskydd. De slapp krypa i skorstenar, och i hatten kunde de dessutom förvara viktiga dokument.
Hur uppfattas kurpisen av folk i allmänhet?
– Reaktionerna är nästan enbart positiva. Sotarväsendet är hårt reglerat och mannen i kurpis är ett slags myndighetsperson för vilken man har fullt förtroende.
Men förr i tiden skrämde man ju barn med sotaren?
– Ha ha. Dagens barn är så frimodiga att det snarare är dom som skrämmer sotaren.
Har mössan några lokala varianter?
– Nej, inte på annat sätt än att vissa sotare har börjat använda helt andra huvudbonader, vilket jag tycker är tråkigt. Kurpisen är skön. Kall på vintern, i och för sig, men jag brukade vaddera den med tidningspapper.
Gösta kommer dock ihåg att det fanns EN variant när det gäller sättet att bära sin kurpis. De olika sotarna hade sina egna distrikt som skulle klaras av under en månad, och blev man färdig tidigare kunde man ta ledigt. Då vände man den hoprynkade delen med lyckomyntet framåt och gick hem.
Han tar på sig mössan och demonstrerar. Det ser ut som om han har en svart blomma i pannan. Ledig har han varit sedan femton år, men fortfarande kan han drömma att han befinner sig hopträngd i någon skorsten eller kanal som ska sotas.
– Då är det är skönt att vakna och inse att det bara var en dröm!
Men yrkets status, och kurpisen som dess signum, håller han fortfarande högt.
En gång var han i Fort Lauderdale i USA. Där fick han syn på en sotarbil och hamnade i samspråk med föraren. Det var ett trevligt möte, men han såg redan från början att mannen inte var en RIKTIG sotare. Han sotade endast restaurangkök och kakelugnar i lyxvillor.
Hur kunde du genomskåda honom?
Gösta Hammarström skrattar och ger mig, i en enkel mening, kontentan av vårt samtal:
– Han hade på sig en basebollkeps. Klart att det inte var en riktig sotare!
