Människor drar människor till sjöfartens hus

När människorna fick plats på Sjöfartsmuseet i Göteborg kom besökarna tillbaka. - Förr samlade museet föremål. Nu samlar vi in berättelser, säger museichefen Anna Rosengren.

Vad är museer till för egentligen? Vad fick oss museibesökare intresserade av samlingarna förr och vad behövs i dag? 

 Sjöfartsmuseet har alltid varit fullt av fartygsmodeller med uppgifter om längd, bredd och torrlastkapacitet utan en rad om människorna som jobbade på dem eller levde av dem. Fast det är ju inte så konstigt med tanke på att det inte var museifolk utan sjöfartsnäringen som låg bakom museet en gång i tiden.

 De människor som syns i de gamla   basutställningarna är idolbilder på verkställande direktörer, namngivna förstås, medan en grupp kvinnor beskrivs som ”kvinnliga medhjälpare på ritkontoret i 'Himmelriket' som deras ljusblått målade rum kallas.”

 Museibesökaren undrar förstås hur mycket direktören tjänade i förhållande till kvinnorna på ritkontoret. Hur såg arbetsvillkoren ut för kvinnorna? Vem var de ”medhjälpare” till? Men sådana svar ges inte i utställningarna som sett likadan ut sedan jag var liten.


Akvariet och alligatorerna drog länge en trogen publik till museet, men när man i början av 2000-talet fick stänga den tropiska avdelningen på grund av mögel-problem, blev krisen akut. Besökssiffrorna störtdök och ekonomin sjönk i botten.

 För fem år sedan gjordes därför Sjöfartsmuseet till en del av stadsmuseet, och Anna Rosengren utsågs till platschef.

 –  Mitt uppdrag var att få personalen att samarbeta. Mår inte personalen bra så kan man aldrig komma framåt. Vi utbildade också de anställda i att arbeta i projekt, berättar Anna Rosengren.

 En ny piratutställning lockade tillbaka en del av barnfamiljerna, och samtidigt satsades pengar på museet.

 – Vi fick bygga om den tropiska avdelningen som kunde öppna 2005. Och i och med det började folk komma till museet igen.

 Nu bestämdes att Sjöfartsmuseet åter skulle få bli ett självständigt museum, och Anna Rosengren utsågs till ny museichef.

 – När man bara är tillfällig måste man alltid förbereda för att kunna lämna över till någon annan. Nu kunde jag jobba långsiktigt på ett helt annat sätt.


Från att ha varit ett tekniskt och naturvetenskapligt museum börjar även det humanistiska perspektivet föras in.

 – Vi försöker lyfta berättelserna om dem som varit ute till sjöss och deras familjer här hemma.

 Utställningen ”Sjömansminnen” handlade om sjömännen och deras berättelser. 

 – Vi hade berättarstunder i Sjömans-kyrkan med föremål från museet som kunde väcka tankar och minnen från förr. Sen kompletterade vi med djupintervjuer. 

 Då kom sjömanshustrurna och ville också vara med.

 – Så vi bildade en grupp och samlade in deras berättelser också.


Men havet och sjöfarten påverkar även kulturen.

 – Härom året gjorde vi utställningen ”Hamnarnas musik” som handlar om hur musik uppstått i hamnarna världen över genom mötet med människor.

 I de tillfälliga utställningarna har alltså människorna klivit in på Sjöfartsmuseet. Nu har jobbet börjat med att göra om de gamla sömniga basutställningarna.

 En idé om hur det kan bli finns i nya utställningen ”Sjöfartsmuseet nästa”.

 De intresserade ska inte bry sig om  att utställningen är placerad mitt inne i en annan museisal full med föremål. Det är rörigt, oöverblickbart och fult. Koncentrera er i stället på de enskilda delarna. 

 Kolla in webbkameran som sänder ”live” från havets botten. Följ fiskpinnens vandring från havet till tallriken. Fundera över dagens pirater. Är de kriminella ligor eller fattiga som använder sjöröveri som enda sätt att överleva? Och minns att vi i Sverige hade lagliga pirater på 1700-talet. 

 Hur ser det ut under ytan på det hav som täcker två tredjedelar av jordens yta? Hur många vet att jordens största bergskedja ligger under havet? De 261 farliga vrak som ligger längs västkusten? Vems ansvar är de? 


Utställningen formar en lång rad argu-ment för att ett sjöfartsmuseum behövs även om varven försvunnit.

 – Göteborgs hamn är fortfarande störst i Norden, men det märks inte eftersom den flyttat ut från centrum, säger Anna Rosengren. 

 Sjöfartsmuseet har en tydlig koppling till stadens historia. 

 – Och med våra nya basutställningar kommer vi att ta museet ännu mer in i samtiden och framtiden. Vad var Göteborg för hamnstad förr, vad är den i dag och hur kommer det att se ut i morgon? 


En annan viktig uppgift är att få ut samlingarna på hemsidan. Museet har bland annat 43 000 foton, men inga går att söka på nätet i dag.

 – Vi har börjat det arbetet. Våra foton är väldigt efterfrågade, och de slits väldigt varje gång de tas fram.

 Problemet med föremålen är att det inte finns särskilt mycket information om dem. 

 – Att ta fram mer fakta är en av de prioriterade frågorna. Vi söker pengar externt, men vi måste kanske också förändra organisationen lite för att få kraft att göra detta. 

 – För det är ett jättejobb vi har framför oss.

 Därför fyller museet i dag inte på sina samlingar i någon högre grad.

 – Fokus ligger på att ta hand om de samlingar vi har. Och det vi behöver är kanske inte heller fler prylar utan just fler berättelser.

 Att knyta ihop museidelen med akvariet är också något Anna Rosengren tycker är viktigt.

 – Livet ovan, på och under vattenytan hänger ihop. Härom året hade vi en utställning om polarforskning förr och nu. Där hade vi en del av utställningen i akvariet. 

 Det är ett bra exempel på det nya sätt att tänka som finns på Sjöfartsmuseet i dag. För akvariet lockar ju publik på egen hand. 

 Vem vill inte se en sjöhäst? Vem fascineras inte av de vackra havsanemonernas hundratals tentakler? Och vem fascineras inte av att sjögurkan försvarar sig genom att spy upp sina klibbiga tarmar på det attackerande djuret?

 I akvariet finns dessutom museets enda disputerade anställd, nämligen chefen Björn Källström. För någon forskning bedrivs inte på museet.

 – Det har vi inte resurser till. Vi medverkar gärna om andra vill komma hit och forska men har inga planer på att göra det själva, säger Anna Rosengren.


Jo, det är förstås annat som känns viktigare i dag. Nu är det fokus på basutställningarna som  görs om. Förhoppningsvis satsas mycket krut både på utformningen och på texter som ska locka in folk i utställningarna.

 Inspiration kan man få av de luftiga och inbjudande utställningarna på Sjöhistoriska museet i Stockholm, där intresset för livet ombord på de maffiga fartygsmodellerna väcks av små texter om exempelvis maten (1 mark salt sill och fyra jungfrur brännvin till frukost) eller gatloppen och spöstraffen som existerade ända in på 1800-talet. 

Marinmuseet i Karlskrona ligger vackert vid vattnet med ett antal museifartyg förtöjda längs kajen. Visst skulle man vilja koppla ihop Sjöfartsmuseet också med museibåtarna i Göteborgs    Maritima centrum. Lägga dem nedanför museet med en linbana upp till Sjömanshustrun?

FAKTA

DET HÄR ÄR SJÖFARTSMUSEET
•  Grundades: 1913, men då utan egna lokaler. Den nuvarande byggnaden stod klar 1933 sedan redaren Dan Boström donerat en miljon till bygget.
•  Ägs: Av en stiftelse som också ansvarar för underhållet av huset.
•  Drivs: Av Göteborgs kommun.
•  Omsättning: 19 miljoner per år
•  Anställda: 25 personer och fem projektarbetare. 60 procent är män och 40 procent kvinnor. ”2006 var fördelningen 70 procent män och 30 procent kvinnor, så det har skett en liten förbättring.”
•  Ungefär 40 procent av besökarna är barn och unga.

SAMLINGARNA
•  25 000 föremål
•  1 000 000 fartygsritningar
•  4 000 sjökort
•  20 000 böcker
•  43 000 fotografier
•  400 filmer
•  400 hyllmeter arkiv från rederi- och varvsverksamheter