Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mannen som
älskade löpning

Kenneth Gysing.

I går var det dags för årets löparfest i Göteborg. Ove Haugen läste krönikesamlingen som är en enda lång kärleksförklaring till löparsporten.

Löparbok

ETT ÅR AV MAGISKT LÖPANDE | Kenneth Gysing | Pocketförlaget

Som löpare och läsare har jag givetvis tagit till mig Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning – en kombination av löpar- och författarmemoarer som jämför och betraktar de två disciplinerna på ett utom­ordentligt elegant sätt.

Likaså har jag läst Christopher McDougalls Born to Run, om tahumarafolket i Mexiko och deras unika löparegenskaper. Med hjälp av tunna sulor och vetenskapligt underbyggda reflektioner ifrågasätter McDougall hela den västliga civilisationens traditionella syn på löpning.

En höjdarbok, den med.

Ingen av dem kan dock beskrivas som instruktiva. Vi som springer vill oftast ha matnyttiga träningstips, och när jag påbörjar Kenneth Gysings Ett år av magiskt löpande är det med en viss skepsis. Behöver jag ännu en bok som reflekterar mer än den instruerar, samtidigt som den saknar ovan nämnda stor­säljares dignitet?

 

Efter att ha läst cirka hundra sidor vågar jag mig på ett försiktigt ja. Det vore förmätet att kräva Murakamis överlägsna handlag, och inte heller har Gysing en tydlig agenda som syresätter språket på samma sätt som hos McDougall. Det rör sig helt enkelt om kåserier och referat från maratonlopp runtom i världen.

Texterna han har samlat på sig som redaktör och krönikör på tidningen Runner's World, och kåserisamlingar blir tröttsamma om man läser dem i ett enda svep. Som återhämtning mellan träningsrundorna fungerar de däremot bra. Inte "galet kul om löpning", som Malin Ewerlöf Krepp säger på omslaget, men kul.

Ibland tar putslustigheterna över. I en betraktelse över sin rakade skalle kan han exempelvis skriva: "Håret har inte längre något genus. Det är unisax all over."

Men här, och på andra ställen i boken, märker han själv tendensen och ursäktar sig:

"Den var dålig den."

 

Gysings skalle är dessutom inte huvudsaken (den var också dålig). I stället iakttar han nyfiket saker omkring sig vare sig han springer på Copacabana, Kinesiska muren eller Djurgården. Vad som händer i omvärlden är minst lika viktigt som egna andningscykler och kemiska sensationer i hjärnan vid "runner's high". Ingen ska kunna komma till Gysing och säga att löpning är det yttersta uttrycket för en narcissistisk samtid!

Beläst är han också. Den utbredda uppfattningen om idrottsmänniskor som illitterata motsägs med flitiga referenser till sådana som Lars Gustafsson, T. S. Eliot och Lars Norén.

Mitt försiktiga ja blir därmed, efter avslutad läsning, mer oförbehållet. Jag behövde även den här boken, och på tal om litterära referenser leder den tankarna till en dikt av den norske poeten Olav Angell. Den börjar (i min översättning) med frågan:

"Varför ständigt dessa ord om kärlek?

Är de inte redan sagda?"

Och mynnar ut i följande slutsats:

"för att allt har hänt förut

måste det hända

om igen för första gången".

Det är därför som Gysings texter har sitt berättigande. De revolutionerar knappast löpsporten, men bakom en anspråkslös yta visar de sig vara en enda oavbruten kärleksförklaring till den. Det räcker långt.