Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Man måste alltid
 våga fråga...

Att lära sig hur vi kan hjälpa dem som inte längre orkar är fint och hemskt på samma gång, skriver Emmy Rasper i Lördagsspalten.

SÖNDAG. För en vecka sedan kom jag hem från min resa jorden runt. Jag har ätit sushi på världens största fiskmarknad i Tokyo, vandrat på kinesiska muren utanför Peking, ätit choklad­mjukglass och sett nakna män i Dolores Park i San Francisco, klappat katter på en magisk ö i Kanada och tittat på sovjetiska monument och ett övergivet tivoli i Berlin. Försöker anpassa mig till vad Göteborg har att erbjuda.

Firar Alla helgons dag postumt på Naturhistoriska museet. Titta på döda djur i glasmontrar är en av mina få hobbies. En pojke sitter på golvet bredvid den stora elefanten och gör djurljud med munnen. I hans värld är de uppstoppade djuren levande. Min vän frågar om jag var ett sånt barn. Jag skrattar. Jag är en sån vuxen. I min fantasi är livet ljust och lätt, om man är snäll får man klappa elefanten och kanske lyfter han upp mig med snabeln. På vägen hem bygger jag luftslott om framtiden.

 

MÅNDAG. På kvällen går jag en kurs i psykisk livräddning som Suicidprevention i väst anordnar. Människor samlas för att lära sig hur vi kan hjälpa dem som inte längre orkar. Det är fint och hemskt på samma gång.

Går därifrån med en påminnelse om att alltid våga fråga. Ta varningssignaler på allvar och våga möta känslor. Även när din vän säger att den inte orkar mer.

 

En tid med strikta klädkoder. TISDAG. Ser tv-serien Downton Abbey. Förflyttas till tidigt 1900-tal och aristokratins England. Krav på kvinnors brist på sexuell erfarenhet, strikta klädkoder, förväntningar på hur människor ska bete sig och hur livet borde vara står i vägen för lycka.

Tänker att reglerna har förändrats men att livet är sig likt. Normer och omgivningens förväntningar spelar roll för val jag gör och beslut jag tar.

På natten ska USA välja president. Sätter klockan på 04.45.

 

ONSDAG. Vaknar av mobilens alarm. Kollar Twitter. Obama leder. Slår på tv:n. Tillbringar första morgontimmarna i soffan. Ser Mitt Romneys förlusttal och Barack Obamas segertal. Han pratar om framtiden och behovet av att kompromissa för att komma framåt.

"Vi kommer att tycka olika om hur vi ska komma dit. Våra drömmar och förhoppningar kommer inte att ersätta de ­kompromisser vi måste göra. Vi måste enas för att lyckas!"

Tänker på mina egna luftslott av drömmar och förhoppningar och att det krävs verklighet och kompromisser för att bygga ett liv och en framtid med någon.

 

TORSDAG. Går till Sjöfartsmuseet och tittar på en utställning om Göteborgs hamn, läser hur hamnen och staden under 1800-talet blev en samlingsplats för dem som emigrerade till USA.

En historisk plats för flyktbenägna. Det är kanske inte är konstigt att känna flyktbegär i den här staden.

 

FREDAG. Jordenruntresan var en flykt, på ett annat sätt var det motsatsen. Har du hittat dig själv? frågar en av mina vänner. Det är inte meningen att jag ska svara på den frågan. I så fall hade jag lika gärna kunnat komma hem, spika upp Carpe Diem-­bokstäverna i hallen, sätta mig i soffan och kolla på Körslaget.

I stället går jag ut i det gråa Göteborg. Är fortfarande bort­tappad och med ett starkt flykt­behov. På kvällen lyssnar jag på Winhill/Losehill på Storan. De sjunger om kärleken som inte längre kvittrar när luftslottet har exploderat. "I'm sorry but you remember me of something sad".

 

LÖRDAG. Äter äggmacka och försöker känna mig som hemma i min egen säng. Det går sådär. Upplever Göteborg som gråare, regnigare och hårdare än tidigare.

Kanske är jag orättvis. Att landa och sluta vara på flykt kan ta tid. Att göra verklighet av luftslott är ett krävande arbete som tar tid. Vi måste enas för att lyckas.

 

Emmy Rasper

kulturen@gt.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!