Malin Lindroth tar klivet in – i ett ägg

SKALENLIGT. När jag slog mig ned och drog huvan över huvudet var jag lite lätt besvärad, men snart försvann världen utanför. Efteråt känns ljuset i Drakens foajé lite för skarpt, skriver Malin Lindroth. Foto: Henrik Jansson

Malin Lindroth sticker in sitt huvud i ett konstverk på filmfestivalen och vill inte komma ut igen.

Konst

Art Hood

Av Tomas Ferm och Ann-Charlotte Rugfelt

Biograf Draken Till och med 3 februari

En kvinna i jeans står och vinkar på en gata. Vinkar och vinkar med hela armen i stora, svepande rörelse. När jag nyss slog mig ned på sittplatsen och drog huvan över huvudet var jag lite lätt besvärad, så där som man är programmerad att bli så snart man bryter rutinen i ett offentligt rum, men efter bara en kort stund i kvinnans sällskap är jag helt absorberad av videoverket. Ett hummande, rytmiskt ljud bäddar in mitt huvud, skärmar av mig från eftermiddagssorlet runt kafédisken i Drakens foajé.

 

Konstverket som jag sitter i heter "Art Hood" och är den sortens offentliga konst, som man blir uppsökt av mer än man själv söker upp den. Som en del i konstprojektet Spot City - ett långsiktigt projekt som integrerar konst i det offentliga rummet - har konstnärerna Ann-Charlotte Rugfelt och Tomas Ferm skapat konst som man bokstavligen sticker in huvudet i, på en gång skulptur och videoinstallation.

Sedd från utsidan är konsthuvan lite utomvärldsligt klumpig med sittkulle och det stora urgröpta ägget som dras ned över huvudet. Väl på plats i skulpturen med filmen som projiceras på en liten skärm i ögonhöjd befinner jag mig som i en parallellvärld, ensam med kvinnan som ser mig rakt i ögonen och vinkar adjö - ja, jag tror det är adjö - med en innerlighet som gör mig besynnerligt rörd. Som om jag var på väg mot något stort och livsomstörtande, på väg att korsa ett hav, en kontinent och börja om någon annanstans långt borta.

 

Ögonblicket är laddat, intimt, på det sätt som det oundvikligen blir när någon ser dig i ögonen och vinkar tillräckligt länge. Lite ögonkontakt och den vajande handen, tänk att det är vad som krävs för att illusionen av en relation ska skapas! Tar ett par minuter bara, sedan känns det verkligen som om den okända kvinnan är en vän, som kommer att vänta med mat och vin i köket när jag kommer tillbaka.

"Art Hood" som har inspirerats av en skulptur från 1915 - "Den nyfödde" av den rumänske konstnären Brancusi - har tidigare visats på Göteborgs konstbiennal med videoverk av bland andra Makode Linde och Anna-Karin Rasmusson. Under filmfestivalen är det nya verk av Cheap Imitation och Tomas Ferm som flyttat in i huvorna.

Efter att ha suttit en stund med den vinkande kvinnan flyttar jag mig till skulpturen intill och ser vatten, ögon, badklädda kroppar flimra förbi någonstans i gränslandet mellan hot och idyll i Tomas Ferms bidrag. När jag väl har vant mig vid min enmansvärld är det behagligt, nästan vilsamt, att sitta med ansiktet täckt, avskuren och liksom skyddad från ljud och rörelser runtomkring.

 

I Brancusis skulpturer av nyfödda - "Den nyfödda II" är också känd som "Ägget" - är ett barnhuvud reducerat till en väldig, stiliserad mun, en pannrynka och haka. På sätt och vis är "Art Hood" också ett ägg, en sluten liten värld, lika skyddande som begränsad, som man får sitta i tills det är dags för kläckning.

När jag motvilligt lyfter på huvan en sista gång känns ljuset i Drakens foajé lite skarpare än vad jag står ut med.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!