Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Makt och maktlöshet i Angered

Munkjackor – alla förortsungdomars obligatoriska teaterkostym. Ett färggrant urval demonstreras i den aktuella föreställningen. Foto: Cora Hillebrand

Angeredsteatern startades 1978 då en grupp skådespelare från Göteborgs Stadsteater med Sven Wollter i spetsen ville proletarisera sig, som det då hette. Dvs: bort från de fina salongerna, ut i förorten där arbetarklassen bodde. I närmare tjugo års tid var Angeredsteatern en del av Stadsteatern, vilket borgade för konstnärlig kvalitet: bra nyskriven dramatik blandades med väl valda klassiker – någon plakatteater var det aldrig tal om.

Vem bestämmer över Angered?

Av: Nasim Aghili och Malin Holgersson

Regi: Malin Holgersson

Medverkande: Eleftheria Gerofoka, Furat Jari, Hannah Alem Davidson & Iki Gonzalez Magnusson.

Teater: Angereds Teater

1996 kopplades Angeredsteatern av från Stadsteatern, men har behållit en privilegierad ställning som självständig teater tack vare synnerligen frikostigt understöd från Göteborgs Stad. Och i och med att Angered förändrats har också det kulturpolitiska uppdraget förändrats. Inte minst teaterns nuvarande chef, Ulrich Hillebrand, har målmedvetet satsat på att artikulera invandrarförortens motsättningar, drömmar och äventyr. Ofta med hjälp av invandrade skådepelare, inte sällan med en karnevalisk humor som verktyg.

Det intressanta, åtminstone för mig som tämligen hårt försvenskad andragenerationsinvandrare, har varit att ta del av dialogen i pjäserna: mellan det gammalsvenska och det nysvenska, det välbekanta och det främmande.

Så när Angereds Teater nu presenterar en föreställning helt utan dialog, enbart byggd på 15–20-åriga angeredsbors funderingar kring makt och maktlöshet, framförd av fyra skådepelare i monologform (texter riktade rakt ut i publiken) blir effekten ganska märklig.

"Oerhörd genomslagskraft"

Det här är, i och för sig, en teaterform som kan ha en oerhörd genomslagskraft om man har tillgång till starka texter, om man förmår skapa spänning och motstånd mellan ord och rörelse, mellan text och tal, mellan skådespelaren och den röst han eller hon representerar.

Men av detta finns väldigt lite i Nasim Aghili och Malin Holgerssons manus och i det sätt texterna framförs. I några bandade intervjuavsnitt och i ett par korta scener bränner det till: vi anar komplexiteten i att vara ung i ett förortssamhälle där Makten inte bara identifieras som skola, polis, föräldrar, politiker och kompisar, utan också som Gud, religionen, stränga moraliska bud och etniskt specifika normer.

Men den mesta energin går tyvärr åt till att, slagordsmässigt, föra fram allmänna paroller mot rasism, sexism, kapitalism, könsrollstrukturer och heteronormen.

Och vips blir det just vad det inte blev ens när Sven Wollter knöt sin näve som hårdast: ganska trist plakatteater. Inte heller de många rock- och hiphopvideona som de fyra i ensemblen dansar sig igenom förmår dölja det.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!