RECENSION | OPERA. Elaka tungor hävdar visserligen att Hugo von Hofmannsthal inte förstod sig på musik, Richard Strauss inte på text och båda tillsammans inte på opera. Den matematiska lag som säger att två minusfaktorer bildar en plusprodukt skulle alltså förklara varför i varje fall fem av Hofmannsthal/Strauss sex samarbeten står på den eviga operarepertoaren ("Elektra", "Rosenkavaljeren", "Die Frau ohne schatten", "Arabella" och "Ariadne på Naxos").
Mellanspel till Molière
"Ariadne på Naxos", en ursprungligen svårknäckt nöt, var egentligen tänkt som kompletterande divertissement till Molières "Borgaren som adelsman", vilket visade sig ha en avskräckande effekt på såväl teater- som operapublik. Men den version från 1916 som senare etablerade sig är inte oproblematisk den heller.
Idén med att varva en antik tragedi med ett burleskt spektakel à la commedia dellarte kräver en regissör som inser att Hofmannsthal bara såg tillvaron som bleknad poesi och Strauss som enbart förevändning för musik.
Inspirerad av Fellini
Gästande Rodula Gaitanou har på Göteborgsoperan introducerat en tredje styrande kraft med att låta sig inspireras av Fellini, han som såg tillvaron som enbart film.
Skall filmreferenserna visa sig vara det klister som håller samman försöket att förena allvar och skämt?
Men ser vi litet djupare är kanske konfrontationen mellan högt och lågt inte målet utan medlet. Kärleksparet Ariadne/Bacchus kontra Zerbinetta med hennes entourage av fyra glada gossar representerar ju också den mytiska idévärlden kontra vår dagliga tillvaro, sinnevärlden. Det blir något av en förstudie till "Die Frau ohne Schatten" som med sitt andliga kejsarpar kontra det jordnära färgarparet blev nästa verk i denna hofmannsthalska tematik.
Bubblande orkester
Strauss såg inte de filosofiska underströmmarna utan komponerade på som vanligt. Och det kan vi vara honom tacksamma för. Sitter vi och suckar över en något krystad konstruktion ger vi oss ändå på nåd och onåd inför musikens svindlande skönhet. Annalena Perssons sörjande Ariadne med de väldiga belcantolinjerna.
Zerbinettas, Sofie Asplunds, glittrande koloraturer om allt annat än Metoo. Daniel Franks heroiska vingud, Ann-Kristin Jones temperamentsfulla Kompositör plus alla nymfer och komedianter, ackompanjerade av den bubblande 37-mannaorkestern under Patrik Ringborg – nej, musikaliskt går det nog inte att misslyckas med "Ariadne på Naxos", och inte gör man det den här gången heller.
Men scen- och personregi känns båda litet ofärdiga, detta trots att uppsättningen faktiskt inte är ny utan importerad från Leeds Opera North. Och betänker man hur effektfullt filmkonsten numera nästlat sig in i operan skulle man gärna sett litet av det tänkta filmiska resultatet från Ariadne på Cinecittà, inte bara strålkastare och filmkameror i aktion. Att musiken låter publiken vältra sig i välljud räcker långt men inte ända fram.
Lars Sjöberg är kritiker på Expressens kultursida.
