Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lyckan i en fulländad första akt

Tema. Lycka, smärta, sex och samlevnad är teman när Teater Tofta firar femårsjubileum som sommarteater. Här Viktoria Folkesson och Mikael Dahl samt Susanna Helldén (nederst).Foto: Viktor Parkrud

Teater Tofta firar femårsjubileum med nyskrivet, egenproducerat material. Ensemblen, med teaterdirektörerna Göran Parkrud och Susanna Helldén i spetsen, har funderat, diskuterat, improviserat och skapat en pjäs på temat lycka och smärta. Inramad av musik: något dussintal visor och poplåtar, från Sonny & Cher och The Beatles till Håkan Hellström och Lena Philipsson, suveränt framförda av ensemblen, ackompanjerad av Emelie Alm på piano.

Första akten är en pärla: finaste stämsång varvas med småabsurdistiska dialoger, där fyra olyckliga människor försöker orientera sig i en mystisk experimentsituation. Det är lite Sartres "Lyckta dörrar" över det hela, fast med Sartres skuld- och existenspoblematik utbytt mot mer samtida funderingar kring kön, identitet, samlevnadsformer och relationer.

Det odefinierade sammanhanget: var är vi? varför är vi här? vad ska hända? vem styr? bidrar till att ladda replikerna, och så länge rollgestalterna tillåts bevara sina hemligheter lever pjäsen i högsta grad. Susanna Helldén spelar en nyss övergiven småbarnsmamma som vägrar erkänna sig olycklig, alltid lika irriterande glad och positiv. Johan Ehn gör den strame, intellektuelle sökaren som räddar sig in i begreppsdefinitioner och filosoferande när det bränner till emotionellt. Som psykologiska gåtor är de kanske mer intressanta än Viktoria Folkessons ironiska radikalfeminist och Mikael Dahls unge självdestruktive bög och ger även skådespelarna mer utrymme att spela emot sina egna karaktärer, så att säga.

Den här typen av föreställningar, som bygger på kollektivt skrivande, kan ofta resultera i urtråkiga parallella egotrippar, där varje skådespelares privata erfarenheter gestaltas i stället för att fungera som emotionellt balgrundsmaterial till en text.

Göran Parkruds manus undviker skickligt dessa fällor i första akten och jag önskar jag kunde säga detsamma om den andra. Men av det lågmälda, underfundiga gnabbet blir det i stället öppna gräl, av det mystiska experimentet en terapisituation och av det försiktiga tassandet kring sexualitet och könsroller en genuspolitiskt korrekt provkarta på möjliga samlevandsformer och identiteter.

Tjechov skrev visserligen något i stil med att "hänger man upp en bössa på väggen i första akten får man också se till att avfyra den i sista." Jag tror att man når ännu starkare dramatiska effekter genom att bryta den regeln med jämna mellanrum. Allt behöver inte utredas och förklaras, åskådliggöras och benämnas - hemligheterna är teaterns bästa byggstenar, även under takbjälkarna i Toftas gamla teaterlada.

 

Av Göran Parkrud och ensemblen.

Regi: Göran Parkrud.

Teater Tofta.