Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lyckad handelsresande

En finkänslig, brännande tolkning av ett tidlöst drama. Liv Landell har sett En handelsresandes död i regi av Göran Stangertz.

FAKTA

EN HANDELSRESANDES DÖD
Regi: Göran Stangertz.
Scenografi: Hansson Sjöberg.
Skådespelare: Frederik Nilsson, Catherine Hansson, Krister Kern, Jesper Åvall, Jussi Larnö, Michael Engberg, Lars G Svensson, Eva Claar, Kalle Malmberg, Karin de Frumerie och Gustav Berg.
En handelsresandes död spelas 7 november – 12 december på Borås Stadsteaters stora scen.

Det kändes både snopet och ledsamt när Göran Stangertz hastigt avgick som chef för Helsingborgs stadsteater tidigare i år. Desto skönare att hans återkomst med En handelsresandes död i Borås fungerar så väl. Gårdagens premiär på Stadsteatern kan sammanfattas som en finkänslig, sällsynt aktuell tolkning av Arthur Millers klassisker om manlighet i sönderfall.
Det börjar lite trevande, med en skvätt 30-talsblås och några snabba scenbyten för att visa vem som är vem. Man förnimmer doften av Willy Lomans existentiella panik direkt, liksom hemmafrugan Lindas självutplånande försök att lindra smärtan. Det är välrepeterat men förskräckligt mycket ”teaater”. Jag är plågsamt medveten om att jag sitter där så snällt och tittar på något tillrättalagt. Men just som jag börjat bäva för två timmar med ”duktigt” skådespeleri rinner blodet liksom till. Lite som när Pinocchio förvandlas från docka till pojke, för att ta ett exempel med Boråsanknytning. Dramat flyter, språket träffar och Frederik Nilsson är lysande i rollen som Willy Loman.
Sällan har jag upplevt en skådespelare som använder sin fysik på ett mer subtilt, samtidigt effektivt sätt. Nilssons handelsresande ger först intrycket av att vara en medelålders och virrig men likväl alert och grälsjuk man. Så plötsligt är han gammal. Riktigt gammal. För varje nederlag blir han lite tunnare och lite skalligare – genom att millimeterjustera sitt rörelsemönster. Magi.

Andra akten bränner klart mer än första. Det är här dialogens bett kommer fram – i synnerhet varje gång Krister Kern, som spelar Biff, konfronteras med fadern Willy. Kerns frustration tilltar våldsamt för varje gång han blir misstolkad, men han kämpar till the bitter end för att få kontakt. Har man någonsin känt sig utsatt för en förälders projektion, så kan man relatera till det som pågår mellan den stukade narcissisten till handelsresanden och hans ängslige, revolterande son. Det är helt enkelt trovärdigt, uttryck som ”gosse” till trots.

Också familjesekvenserna står ut. Catherine Hanssons gråtfärdiga mamma och Jesper Åvalls glättige brorsa surrar kring Krister Kern och Frederik Nilsson som två nervösa fredsmäklare med olika strategi. De dras in i anklagelser, motattacker, bortförklaringar, halva fraser, ignorerade trådar och öppen konflikt. Det är hårt, det är svårt, det känns sant.

Bland de birollerna fastnar jag för Kalle Malmbergs The Office-betonade chef Howie och hans diktafon. En liten vardagssadist som tar det sista unset värdighet ur Willy Loman, ungefär som man föreställer sig en förnöjd men understimulerad mellanchef på France Telecom i dessa dagar. Just det. Trots att Göran Stangertz inte har försökt uppdatera Miller, så är hans tolkning av dramat som sagt väldigt rätt i tiden. Depression som depression, oavsett om börskrascherna dateras 1929 eller 2008.
Det tål att tänkas på. Och Stangertz uppsättning tål definitivt att ses.

Liv Landell
kulturen@gt.se