Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lund: Nej, Gustaf, du vet inte hur det känns!

Foto: Lisa Mattisson

Nej Gustaf Littorin, jag tror inte att du vet hur det känns att känna sig våldtagen.

Lundsbergs elevrådsordförande säger att han och hans skolkamrater känner sig våldtagna efter att deras skola stängt.

Men jag tror inte att det stämmer.

Jag tror inte att Gustaf Littorin och hans skolkamrater känner sig smutsiga in i benmärgen, att varje minne av något behöver gnuggas, tvagas bort.

Jag tror inte att han känner sig maktlös, på gränsen till obefintlig. Jag tror inte att Gustaf Littorin känner att det antagligen inte finns någon i hela världen han kan prata med om det som hänt. Jag tror inte att han känner sig så ensam att alla ögonpar han möter känns som främlingar som talar annat språk, och inte kan vara i närheten av att förstå. Jag tror inte att det svartnar för hans ögon när han påminns, att han blir yr och vill kräkas, kanske kräks. Jag tror inte att han helst av allt vill uppnå sömn.

Jag tror inte att Gustaf Littorin känner att han lika gärna kan dö.

Det är klart att det måste vara tråkigt att bli av med sin skola. Jag tycker att varje elev, varje barn, har rätt till sin skolgång. Till sin utbildning.

Att Lundsberg stänger blir självklart komplicerat. Vart ska dessa unga människor nu ta vägen? Deras föräldrar jobbar ofta utomlands. Deras terminer har varit planerade i månader, kanske år i förväg. Nu ruckas de planerna.

Ungefär som efter en våldtäkt, kan tyckas. Men det finns en skillnad. De här eleverna, de får nu någonstans att gå. De kommer att få en skola. Vissa föräldrar hämtar dem, andra har Gränna erbjudit en plats. De kommer att ha en plats i samhället, vad som än händer.

De kommer nog inte att känna sig ohörda, osynliga, eller döende. De kommer nog inte känna att alkohol, det är ett bra sätt att glömma det här. Eller att det kanske går att tvätta sig länge, länge, för att bli av med det hela. De kommer nog inte att tappa fotfästet när påminnelsen kommer så starkt tillbaka att det enda som går att göra, det är att lägga sig raklång och bara försöka andas.

Nej. De kommer nog inte känna att de lika gärna kan dö.

För att bli av med sin skolplats på sitt internat. Det är inte samma som att bli våldtagen.

Det är något helt annat.

Den som är våldtagen på Lundsberg är den som blev bränd med strykjärnet.

Ingen annan.

Och Lundsbergare borde veta bättre än att använda det uttrycket, något borde de väl ha lärt sig?

Emerentia Leifsdotter Lund