Northern (de)Ligts är Göteborgsoperans lilla men trevliga satsning på koreografer baserade i Norra Europa. En kväll med möjlighet för en rad skickliga konstnärer att lämna korta avtryck, nästan som rörliga vykort som flimrar förbi. För den som är van vid att försjunka i ett och samma rörelsespråk känns det i alla fall så. Därmed inte sagt att det blir hafsigt. Personligen uppskattar jag att konstnärliga ledaren Adolphe Binder gör plats många namn.
Först ut är Pedro Goucha Gomes som drämmer till med en ovanlig stil för att vara på operan. Han har jobbat med den japanska buthons groteska formspråk och ödesmättade tematik. Tre till synes rödbrända, avskalade kvinnor rör sig mycket sakta i förkrympta poser framför ett suggestivt kollage av röntgenliknande bilder. De jobbar som sig bör med minsta detalj i sina kroppar, och använder inte minst sina ansikten som en bärande del av helheten. Ljudbilden är skrämmande dissonant - som det ska vara. "From Far to Deep" är ett gediget stycke i sin genre, men för mig är den stora behållningen att se dansarna anamma ett ovant uttryckssätt med sådan precision och passion.
Så får vi bekanta oss med Felix Landerers struttande gubbar i turkosfärgade kostymer. En liten, ändå myllrande grupp dansare tar sig fram som ett spastiskt, könsneutralt litet crew på spaning efter något diffust, möjligen hotfullt. Jag associerar till mumintrollens rädsla för kometen när dansarna rör sina kroppar i vågrörelser. De är lätt surrealistiska, väldigt samtida böljor som bildar ett märkligt, lite lustigt hav.
Första akten avslutas av min personliga favorit för kvällen: svenska Charlotta Öfverholm, som släpat in ett stycke is i fonden, och låter dansarna börja med en megamaffig, effektfull smäll. Sjukt snyggt på det där "här ska skåpet stå"-viset. Så börjar de gråklädda kropparna röra sig, snabbt snabbt - likt stora, vackra kackerlackor. För min del hade de gärna fått hålla på hela kvällen. Det är extremt musikaliskt och vältajmat utan att bli trist, och när crescendot rinner in i en sekvens där dansarna får lek-dansa bland virvlande snödrivor påminner det på ett inverterat vis om den legendariske koreografen Per Jonsson. Kort sagt strålande.
Ingun Björnsgaard stycke bryter av mot de andra med en ensam cello som enda ljudillustration till koreografin "Orfilia" Inspirationen kommer från Strindbergs "Inferno" men jag kopplar spontant verket till Kafka, och till Magritte. Snarlika, anonyma figurer i långa svarta jackor dansar ryckande, i ett stängt rum som glimrar i grått. Mönstret bryts av en kvinnas röst och kropp i en stor glaskula som materialiseras i fonden. Tjusigt och egensinnigt.
Kvällen avslutas av göteborgskoreografen Peter Svenzon, som i alla år jobbat intensivt på sitt kvicka, streetbaserade uttryck. Det betalar sig. Den starka ensemblen gör honom riktig rättvisa, genom sin suveräna teknik. Lite synd bara att dansarna lägger en stor del av avslutningen på att läsa repliker, av det enkla skälet att de inte är lika skickliga där.
