Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Läktare utan gränser
– Wennö njuter diskret

Altartavla. Bebben Johanssons klassiska hörnflaggehäng blev rena rama altartavlan under hemmapremiärtifot 2011. Foto: Fredrik Aremyr

Den utsökt gryniga dokumentärfilmen "Fotbollens proletärer" skildrar IFK på innerplan. Lagom till supporterklubben Änglarnas 40-års-jubileum publiceras idag en fyllig nostalgibibel om lirarna som gjort grovjobbet på läktarna. Dajla, Jaren, Lången, Ryssen, Dojan, Camilla, Välling och Bolton hör till profilerna som laddar upp på Wajtan, Nestors och Änglapuben, får ståplatsläktaren att gunga på hemmamatcherna och som åker piratbuss till Ålborg, Kalmar och Wolfsburg för att stötta och härja på bortaplan.

En go gäng. I en fullmatad och öldoftande coffee table-bok om fotbollsentusiasm i dess mest blåvita form.

Okej, då tar vi jävet:

Jag har hållit på IFK Göteborg sen Bebben och Bernmar gick i kortbyxor. Inget att hymla om.

Och så det pinsamma erkännandet:

 

Jag är dock blott en passiv fluktare när publikhavet gungar. Sittande med armarna i kors, åkandes snålskjuts på alla kamratkamrater som målar, syr, sjunger, skanderar och bjuder på makalös tifounderhållning. (Sorry, det är en gammal stel journalistskada som inte ens Leif Swärd kan operera bort.) Det är därför med rodnad på kinderna jag läser den engagerade och detaljrika skildringen av IFK Göteborgs mer utlevande anhängare, byggd på otaliga intervjuer, gulnade tidningsklipp, mötesprotokoll och fanzines.

Man hade velat vara med.

 

I alla fall ibland.

"Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg" är av naturliga skäl tjock i omfång, men smal i målgrupp. Den är förbeställd av folk som vill åka med i IFK:s tabell- och supportermässiga bergochdalbaneresa genom decennierna. Samtidigt är det en fascinerande marsch längs minnenas allé för ett vidare Fotbolls- göteborg. Med arenatjafs, skandalrubriker, lokalpolitiska glidtacklingar, regelbråk, ståplatshoppande och halvglömda förfesthak. Samt en både komisk och universell helhetsbild av hur supporterkulturen uppstått och utvecklats - från sekelskiftsax till nutidslimpa.

 

Speciellt fascinerande är den genomgående röda tråden i form av upprörda fans i ständig opposition. Det är ett rabiat krigande mot oförstående poliskår (supportersnut Bolin exkluderad), illvillig lokalpress, dumma politiker, maktfullkomligt förbund och otacksam klubbledning. Man slåss till och med änglainternt. Kupper fixas. Grupperingar uppstår. Utbrytningar görs. Generationsgap grävs. Nej, författarna väjer vare sig för sprickor eller gammalt gnäll & groll.

Och det vore naturligtvis en grov historieförfalskning om man sminkat över supporter-kulturens våldsammare ansiktspartier. Den problematiken (och stundom moralpaniken) finns med - även om jag personligen är mer glad i Bananer i Pyjamas och ommålningshyss av Gais-gården än arrangerade fältslag i grusgropar och dödsfall i Högalidsparken.

 

Hån är roligare än hat. Och smarta och syrligt kärleksfulla gästkrönikor från Malmö- och Helsingborgshåll ger verbalt hopp om att det trots allt inte råder fullt krig i Supportersverige. Att det finns respekt mellan branschens aktörer. Om än motvillig.

Jag ger därför ifrån mig ett taktfast sassa-brassa i författarnas riktning. "Vi som är från Göteborg..." är fullmatad av högstämda hyllningar, brôtiga skrönor, bengalrykande SM-extas och oförätter som aldrig glöms.

En perfekt säsongsprimör att nördigt plöja i vårljuset alltså.

Nu när Poseidon snart skiner igen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!