Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Krävs det en dotter för män att bli feminister?

Emerentia Leifsdotter Lund. Foto: Per Wissing

Jag hade en kollega en gång, han ville mest prata sex, när vi skulle komma på fräna idéer ville han helst att det skulle handla om par som låg med varandra, tjejer som hånglade, djur som parade sig.

När jag kom in till kontoret på morgonen sa han "sexy on legs" till mig. 
En gång visslade han. 

När jag fick reda på att han skulle få barn hoppades jag innerligt att han skulle få en dotter. Jag önskade honom en dotter för att jag hoppades att det skulle få honom att sluta trakassera andra.

För jag kan inte ha varit den enda.

Det var några år sen nu och jag har inte tänkt på det något vidare, kanske ibland när jag ser honom och hans urgulliga dotter posera på bilder, när jag pratar med gemensamma vänner och får höra att han verkligen förändrats. Då tänker jag: tur.

Men de senaste dagarna, veckorna, har jag tänkt på den här saken desto mer. Själv vill jag hellre ha pojkar, slippa paniken i att få reda på att en skulle få bröst, bli klämd på, antastad, jagad, aldrig få vara i fred.

Gäller att dölja rumpan

För till skillnad från pappor som verkar vakna upp dagen de får döttrar som på något vis visar dem hur skevt samhället kan vara, så behöver jag inget uppvaknande. Jag behöver inte höra från en fyraåring att det gäller att dölja rumpan på stranden, jag behöver inte se på Alfons för att veta att mina sysselsättningar, mina lekar, yrken, intressen, är mindre värda.

Jag behöver inte en dotter för att förstå att feminismen behövs.

Jag behöver inte en dotter för att bli feminist.

När jag läser Navid Modiris text om att han inte längre bara är jämställdist utan nu också feminist kan jag inte annat än fnissa. Nä, nu ljög jag, först grät jag över hans dotter. Men sen kommer insikten.

Hur han som pappa, man, kille, hyllas för sin insikt om att tjejer inte har det lätt.

Hur han som pappa, man, kille, hyllas för sin insikt om att hans dotter inte har det lätt.

Det är grundläggande

Lyssna på det. När insikt kommer först när en själv varit med om det, då kan jag inget annat än beklaga.

Riktig förståelse, visst, den kan nog bara komma när en varit med om det jobbiga, förlorat vänner, föräldrar, kämpat mot Försäkringskassan, levt på gränsen, flytt, invandrat, börjat om.

Men insikt om att kvinnor har det sämre än män.

Insikt om att det behöver förändras.

Insikt om att världen inte är jämställd.

Det är grundläggande.

Att inte förstå är det samma.

Att inte se att kvinnor har det sämre, att världen är inte är jämställd, det är ingenting annat än idioti. Och inget att bli hyllad för att en förstått bara för att en råkar vara man. Eller pappa. Det är fantastiskt att bli feminist, att komma till insikt. Men när män, bara för att de är män, hyllas för sina feministiska insikter, då är vi tillbaka på ruta ett. För det finns redan mängder av tjejer som kommit till insikt. Tjejer som ofta kallas för feministfittor, rabiesfeminister, gnälliga, småsinta, avundsjuka, utan handklingskraft.

Det, om något, är åt fanders.

Nästa gång en pappa blir feminist: sluta skryt.