Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Konsten gjorde Vasaplatsen till ett magiskt vardagsrum

Klubban på Wavrinskys plats. Foto: Per Wissing
Tillfällig konst i gaturummet förvandlar det vardagliga till något nytt och oväntat, skriver GT:s konstrecensent Kajsa Widegren.
För andra året i rad fanns mitt favoritinslag i Julstaden Göteborg i Vasaparken. När Avenyn och Götaplatsen förvandlas till stad i technicolor blir Vasaparken i stället ett julmysigt vardagsrum. Gatlyktorna är försedda med stora lampskärmar i tyger som för tankarna till sammetsklädda kuddar, stilmöbler och tunga gardiner. Hemmaestetiken så som den såg ut innan allt blev vitt, stilrent i borstad aluminium. Julen handlar ju om detta: om ett idealt hemma-mys, om värden som inte kan köpas för pengar, om att blicka tillbaka mot något som upplevs som mer äkta och ursprungligt.
Men leken med proportioner skapar också en tillfällig känsla av att vara en lilleputt i en främmande men ändå välkänd värld, lite på samma sätt som Ebba Matz ”kartnål” käckt spetsar Wavrinskys plats. Genom den annars ganska tråkiga, nerslitna Vasaparken blir gatlyktorna till det pärlband av brödsmulor som Hans och Greta lämnar efter sig. Parken blir en skog. Genom den en förtrollad stig.
Tillfällig konst i gaturummet kan så här öppna upp det oväntade mitt i det vanliga och vardagliga, mitt i eftermiddagstrafik och tristess. Den offentliga konst som har en mer fast karaktär, slits kanske ner av tusen förströdda ögonkast, men kan också fungera som till exempel Charlotte Gyllenhammars Wallenbergmonument på Haga Kyrkoplan.
Ett porträtt av den unga
och troskyldiga Raoul Wallenberg och vid dess fot en skulptur av två pojkar, ihopsjunkna under något som liknar en filt. En hand sticker ut från virrvarret av tygveck.
Handens naturtrogenhet gör att jag vill greppa den, känna hur den är varm, levande.
Jag har ofta hastat förbi Haga kyrkoplan på väg någonstans och tänkt att detta är den föreställande konstens stora förtjänst. Att avbildningar av kroppar väcker något i ens egen kropp, skapar ett samband – kalla det för identifikation.

Barnen vid foten av Raoul Wallenbergs porträtt återfinns i alla konflikter, alla mänskliga krissituationer. Och varje gång jag ser den där handen ser jag så skarpt just den utsattheten. Jag har svårt att tänka mig att detta kommer att slitas ut av ren och skär vana.

Nu är ju monument utformade att lotsa tanke och känsla åt ett visst håll. Så de flesta andra offentliga konstverk i Göteborgs gaturum kommer att stå sig slätt i jämförelse, men när man ändå har varit på Haga Kyrkoplan kan man lika gärna promenera genom Haga till Järntorget och ta en titt på De fem världsdelarna av Tore Strindberg som är placerad i Järntorgsbrunnen. Invigd 1927 finner man inte desto mindre en riktigt sunkig föreställningsvärld med rötterna både i kolonialism och 1800-talssexism. Om inte annat kan De fem världsdelarna påminna om hur förflutna idéer hänger runt som spöken mitt i samtiden.