Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Konsten att
göra filmmusik

Olika spår. I Call Girl följer vi de unga flickorna, bordellmamman, politikerna och den envetne ­polisen. Ibland följer musiken samma vägar, men bara ibland. Det gäller att inte fastna i förut­bestämda teman. Foto: Jukka Male

Han vill egentligen dra på så hårt att tittarna stänger av tv:n eller lämnar biosalongen. Men bara ibland.
Camilla Larsson pratar filmmusik med The Soundtrack of Our Lives-gitarristen Mattias Bärjed som gjort musiken till Mikael Marcimains hypade debut Call Girl.

Kompositören och Filmen

NAMN: Mattias Bärjed.
Född: 1973.
Bor: Stockholm.
Yrke: Musiker, kompositör, producent.
Gillar: Musiken av Ulf Dageby i Ett anständigt liv.
Filmografi: Upp till kamp, Familjen Babajou, Himlen är oskyldigt blå, Call Girl.
Biografi: Spelat med Nymphet Noodlers, The Soundtrack of Our Lives, med flera. Släpper platta med nya bandet Free Fall i februari.
Aktuell: Med filmmusiken till Call Girl, premiär i dag, och med avskedsturné med The Soundtrack of Our Lives som spelar på Pustervik i Göteborg 14-15/12 och 17-21/12 på Södra teatern i Stockholm.

 

Namn: Call Girl.
Regi: Mikael Marcimain.
Skådespelare: Josefin Asplund, Sofia Karemyr, Pernilla August, David Dencik, Simon J Berger.
Aktuell: Invigde Stockholms filmfestival i onsdags. Svensk biopremiär i kväll. Fick pris som bästa debut på filmfestivalen i Toronto i september.

"Corruption and Power a.k.a. kaos är mor till statsministern", "Bebop for the Loose", "We Want Them Young", "Be Good to Me", "The Healer", "Sweden a.k.a. För Sverige ur tiden", "Dekis Grosso". I en över två timmar lång film, till brädden fylld av musik får man plats med många låtar – närmare bestämt 21 stycken, alla med fantasieggande namn.
– Det fanns ännu fler bisarra titlar från början, berättar Mattias Bärjed dagen innan Mikael Marcimains hett efterlängtande långfilmdebut ska ha galapremiär på filmfestivalen i Stockholm.
Bärjed hyllades för sin insats i samme regissörs tv-serie Upp till kamp, där han medverkade både som skådespelare och kompositör. Den gången var det musiken, politiken och livet runt fyra ungdomar i 60- och 70-talets Göteborg det handlade om. Den här gången är det också 70-tal, men inte riktigt på samma sätt.
– Det här är en helt annan berättelse, kallare och hårdare. Om musiken var organisk i Upp till kamp, så är den mer malande, monoton och kompromisslös här. Vi pratade om att använda stråkar först men det kändes för sentimentalt. Det blev mycket synthar i stället och vi hade tillgång till en hel synthpark, vilket gjorde att vi kunde hitta helt rätt.
– Jag ville ha en hårdare edge. Som en köttkvarn. Den här musiken fanns ju också på 70-talet, hos till exempel Bowie och Tangerine Dream, beskriver Mattias Bärjed.

 

Manuset till Call Girl är inspirerat av Geijerskandalen, som skakade Sverige 1976, och handlar om den unga Iris, som dras in i en värld full av politik på hög nivå, makt, lyx, äldre män – och sexhandel. Mattias Bärjed kom in i projektet i ett tidigt skede och har haft tid att bearbeta materialet omsorgsfullt.
– Det är värdefullt att kunna fördjupa sig i en berättelse ordentligt och den här historien kände man ju dessutom till innan. Jag har levt med det här länge, gått och känt efter. Mikael har en förmåga att frambringa entusiasm hos de han jobbar med. Han är mån om alla detaljer och enormt musikintresserad, och dessutom musikalisk, så vi kan prata samma språk.

 

Även om en del musikidéer kommit till genom känsla och intuition ("den första känslan är ofta den rätta"), så var det först när klipparbetet startade på allvar förra hösten som det mest intensiva arbetet tog fart. Innan dess hade Mattias Bärjed tillbringat sommaren med en akustisk gitarr på Gotland. För det är på gitarren – akustisk eller elektrisk – han i stort sett alltid skriver musiken, även om den sedan ska tolkas i en synthpark.
Kommunikationen med regissör och klippare liknar han vid ett jam. Demos levereras, idéer bollas, musik läggs in, flyttas, tas bort, in i det allra sista.
– Det gäller att inte låsa sig vid förutbestämda idéer eller teman, utan att hela tiden vara flexibel. Ofta hamnar musiken inte alls där man tänkte sig. Vissa delar behöver man inte alls förstärka, det ska inte bli övertydligt. Men i bland är det bra att dra på riktigt ordentligt – det ska bränna till.
Det här med att han hamnat i epokfacket då?: Upp till kamp, Himlen är oskyldigt blå, Call Girl, alla tydligt placerade i 70-talet, och på det Baker Karims 80-talsskildring i tv-serien Familjen Babajou.
– Det ena har lett till det andra. Jag är ju född 1973. Micke (Marcimain, red:s anm.) är född 1970. Även om man inte minns så mycket så har man ju en anknytning till den perioden, den känns nära. Men jag vill inte upprepa mig själv, man måste alltid hitta en ny infallsvinkel, följa ett nytt spår. Sen är det ju bra om man kan höra att det är samma avsändare, betonar Bärjed.
När han får frågan hur bra filmmusik ska vara så blir det snarare till en definition av hur det inte ska låta.
– Det är svårt att definiera. Men jag retar mig ofta på att filmmusiken är ganska dålig. Att man vårdslöst kastar in musik i slutet av produktionen. Och jag har väldigt svårt för när en film slutar med en rock- eller poplåt som egentligen inte alls har med filmen att göra.

 

Camilla Larsson

kulturen@gt.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!