Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kommissarie Winter är behållningen

Åke Edwardson. Foto: Leif Jacobsson

Kommissarie Erik Winter, huvudpersonen i Åke Edwardsons kriminalromaner, framstår allt mer som en ironisk motbild till en hel genre. Det är svårt att tänka sig att en grisig slusk som Leif GW Perssons Evert Bäckström ens ryms i samma poliskår som denne aristokratiske, grubblande och hyperkänslige klädsnobb vars tankar, när de inte störs av någon jobbig mordutredning, kretsar kring delikatessbutiker och diverse exklusiva whiskysorter.

FAKTA

Kriminalroman

ÅKE EDWARDSON

"Marconi Park"

Albert Bonniers

I den tolfte boken i serien, "Marconi Park", kämpar Winter och hans kolleger vid Göteborgspolisen mot klockan i jakten på en seriemördare som lämnar sina offer med neddragna byxor och en bokstav målad på vit kartong. Trådarna leder, som alltid, mot skuggor i det förflutna. De leder däremot, tyvärr, inte mot någon särskilt minnesvärd deckarläsning.

För jösses, vilken förströdd, nästan halvhjärtad historia Edwardson levererar denna gång! Det saknas nerv i intrigbygget, figurerna flyter ihop, storyn tappar ständigt driv och energi. Jag kommer på mig själv med att skumma dialogerna - särskilt som författaren tycks ha en fäbless för långa förhörsdialoger à la goddag yxskaft, där de inblandade tiger, mumlar eller ljuger sig igenom polisernas försök att lösa mordgåtan. När läsaren för länge sedan har insett att sanningen är så vidrig att ingen av de inblandade tänker prata blir alltihop ändå bara en lång transportsträcka mot det oundvikliga slutet.

 

Behållningen i boken är i stället Winter själv. Den bästa scenen i boken är en lång cykeljakt genom Stockholm där kommissarien förföljer en misstänkt man, också han cyklandes. Edwardson suger länge på karamellen, delar upp jakten i flera kapitel, där Winters inre monolog - de trånga kostymbyxorna, den svidande hemorrojden, längtansfulla blickar mot Dramaten, Östermalmshallen, Hotell Diplomat - till slut sväller ut så mycket att själva måltavlan i dubbel bemärkelse försvinner allt längre bort.

En utmärkt metafor för en roman som har svårt att hitta rätt växel.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!